Hoppet

Chacrinha är en man i fyrtiårsåldern, lite tyst och blyg är han nu. Sitt smeknamn fick han av en av Brasiliens populäraste komiker, den anarkistiske TV idolen Chacrinha som är död sen många år. Han bor nu i södra Brasilien och arbetar för sin svåger. För något år sen var han ledare för ett MST-läger flera hundra mil härifrån där han bodde med sin fru och sina två söner. Hans yngste son var hans ögonsten, en glad kille med mycket tankar i sitt huvud. En dags sköts han kallblodigt ner när Chacrinha och hans fru var borta på var sitt möte. Ännu vet ingen vem som sköt honom. Polisen har inte forskat så mycket, troligen skulle man bli tvungen att ge dem en slant för att de skulle lägga möda på ett sånt här fall.

Familjen klarade inte av att stanna kvar i lägret. Dels var det minnena, dels var det skräcken för att det skulle hända igen. De hade tur, deras släktingar tog hand om dem. De fick låna ett fint hus och Chacrinha fick ett bra betalt arbete hos sin svåger som har en liten verkstad.

Ändå är det ingen lycklig familj nu. Naturligtvis handlar det om att de förlorat en son, så skulle varje familj reagera. Men det är något annat som också trycker dem. Chacrinha säger: Folk här nere förstår inte. De tycker att jag borde vara nöjd, men det är jag inte. Vi har förlorat något viktigt. Där uppe hade vi ett hopp, vi hade något att kämpa för. Visserligen hade vi det inte så bra materiellt, men vi alla familjer där hade något gemensamt. Vi hoppades på ett bättre rättvisare Brasilien. Det höll oss samman. Här nere ser vi så mycket misär omkring oss. Familjer som sover på gatorna, våldet ökar och ingen gör någonting åt det. Förut var jag en glad person, nu känner jag mig så deprimerad av uppgivenheten jag ser omkring mig.