EN AKTIVIST - Ja, man blir nog lite hård av det liv jag levt säger Veralucia. Jag har sett så mycket grymt våld, varit med om så många övergrepp, legat i ett läger på natten och väntat på att pistolmännen skall komma och överfalla oss. Jag har sett fyra av mina vänner dödas, Fabio, Nelson. Fabio förresten, säger hon lite tvekande. Han var min pojkvän då, han förblödde i mitt knä. Kan sköts under en ockupation. Vera Lucia Barbosa sitter och berättar i gröngräset vid sina föräldrars gård utanför Eunapolis i södra Bahia. Hon är 28 år och en av ledarna för de jordlösas rörelse MST i denna fattiga delstat i nordöstra Brasilien. Runt det lilla huset växer det minst 15 sorters olika fruktträd. På de 20 hektaren växer det bönor och majs, Under träden kacklar hönor och gäss. På ängen går det, gris och 10 kor. - Här är ett gott liv, vi har allt vi behöver. Fast det var en lång väg hit. För Vera Lucia började det för 13 år sen. Hon hade gått fyra år i skolan. Sen skulle hon vara hemma och vänta på att bli gift. Hennes pappa försörjde familjen genom att göra transporter med häst, men det gav alldeles för lite inkomster. Så en dag kom han hem och berättade att han skulle var med i en ockupation av jord med de jordlösas, MST. Nån kvinna måste följa med och laga mat, det blev Vera Lucia som då var femton år. - Jag ville inte alls, småler hon när hon minns. Jag hade aldrig sovit utanför vårt hus. Jag la mig att sova tidigt och hoppades att de skulle glömma mig. men det gjorde de inte. Det blev en upplevelse som ändrade på mitt liv. Det deltog 500 personer vid ockupationen, gamla och unga. Alla var med och diskuterade och gjorde saker, en ny värld öppnade sig för mig. De blev ganska snart utslängda från den jorden, men gjorde ett nytt försök på en annan fazenda som inte brukades. Där fick de stanna någon vecka, men när polisen kom bar de desto grymmare. - Allt förstördes, min pappa förlorade allt han ägde. För en fattig är de få saker han äger så viktiga. Han hade sålt sina hönor för att köpa spännplast till tälten, den rev de sönder. Vid nästa ockupation ville pappa inte följa med, han kände sig krossad. - Men jag smet med i smyg, och dan därpå följde pappa efter. Det var just den här jorden vi ockuperade säger Vera Lucia och gör en gest över ängarna. Här blev de avhysta fem gånger. När familjen så äntligen kunde börja bruka sin jord hade Vera Lucia redan blivit aktivist inom MST. Hon tillhörde ledningen i delstaten, 17 år gammal skickades hon iväg för att hjälpa en grupp som sa sig tillhöra rörelsen och som just sparkats ut från den jord de ockuperat. - Jag kom dit, vi samlade ihop gruppen, och höll ett möte. Många var lite uppgivna då, men redan samma dag återtog vi jorden och numera finns där en mycket fin bosättning på platsen, de lyckades. Vera Lucia kom att bli en av grundarna för MST i Bahia. Hon åkte runt med några vänner från region till region, samlade jordlösa och startade ockupationer. Ett tag flyttade hon till delstaten Mato Grosso för att starta rörelsen där. - Oj var vi var rädda då, skrattar hennes mamma. Hon var borta ett helt år, vi var säkra på att hon skulle mördas. Jag sa till Valmir, en av ledarna här, händer det min dotter något som kommer jag att döda dig. Men hur är livet som aktivist, är det inte tungt att alltid vara ute och resa, organisera andra? - Det är klart att det inte är det liv jag egentligen skulle vilja leva, säger Vera Lucia. Men när nu min familj har fått det bra känns det som en förpliktelse att hjälpa andra. Det är också så att om man lämnat den begränsade värld som alla fattiga lever i får man helt nya dimensioner på livet, man ser vilket liv andra lever. Text Lennart Kjörling