I skenet av en ficklampa fortsätter intervjun. - Jag heter Joaquim Jag är 62 år och lantarbetare. Fast nu är jag inte lantarbetare länge. En godsägare köpte fazendan där jag arbetade och så fick jag sparken. Det är därför jag skall vara med och ockupera.

Jag fäste mig vid Joaquim redan när jag kom till mötet. Han var en äldre man med en prydlig vit mustasch, ändå verkade han så upprymd och ivrig. Vi hade samlats utanför skolan i Nova Redenção. Den lilla staden ligger i inlandet i delstaten Bahia i nordöstra Brasilien. I kväll skall de jordlösas rörelse MST genomföra sin första ockupation i området. Men det vet ingen ännu. Jo, borgmästaren verkar ha snokat reda på det. Han är stor markägare och det är han som beordrat att strömmen skall slås av precis innan mötet skall börja. - Han försöker bara skrämmas, skrattar Joaquim, men jag är inte rädd.

Den här jordockupationen har organiserats i samarbete med lantarbetarnas fackförening. Det finns flera hundra personer på listan, men i kväll är vi knappt hundra personer. Eftersom mötet nu inte kan hållas inne i skolan körs det fram två bilar och i deras smala ljuskäglor samlas vi till möte. Det leds av Wilson, som är aktivist inom MST. Han är en liten tunn kille i 30årsåldern som kommit upp från södra Brasilien för att hjälpa till med att organisera de jordlösa här uppe i nordöst. - Låt oss börja med en sång för att höja stämningen, säger han entusiastiskt och så sjunger man Roças sem fim - Jord i oändlighet, samtidigt som man taktfast klappar i händerna. - Nu kan jag avslöja det, det är i kväll det gäller. Vill nu vara med? Ja, ropar alla. - Det var svagt, säger Wilson leende. JAAA skriker alla och jag ser Joaquim längs fram, han skriker entusiastiskt. Hans vita skjortärmar syns tydligt i ljuset av strålkastarna när han lyfter händerna i luften. Han är lite äldre än de andra, men hans vilja verkar det inte vara något fel på.

- Då gör vi så här säger Wilson. Ni får tjugo minuter på er att hämta era grejer. Under tiden kör vi fram lastbilarna och sen är det bara att hoppa på.

Det är så här det brukar gå till. Wilson är den ansvarige aktivisten som sökt upp de jordlösa och organiserat dem. I det här fallet gick det lätt eftersom alla är med i fackföreningen. Kanske gick det lite väl lätt, det har bara varit två möten och frågan är om de känner tillräckligt om hur MST arbetar. Lucia Barbosa, en 28-årig tjej som är högsta ledare för MST i Bahia, viskar bekymrat till mig att det kan bli ett problem.

Det finns ett tillägg i den brasilianska konstitutionen som säger att all jord som inte brukas skall inlösas av staten så att de jordlösa kan bruka den. I Brasilien med sin oerhörda koncentration av jordägande har de stora jordägarna så mycket jord att de inte klarar av att bruka den. Men fazendaägarna vill inte dela med sig, jord är makt i Brasilien. Jordägarna är en viktig politisk maktfaktor i Brasilien. Därför delades ingen mark ut förrän de jordlösa började ta saken i egna händer i början av 1980-talet. Är ockupationerna lagliga eller olagliga? Egentligen ser man ju bara till att lagen följs. Man har faktiskt kommit så långt att en domstol fastställt att en jordockupation inte ses som en vanlig brottslig handling, den ses snarast som en politisk manifestation.

I det dramatiska ljuset från lastbilarna samlas vi så igen. Stämningen är upprymd, alla verkar tycka att det är spännande. Vi stiger upp på flaken och så bär det iväg under stoj och glam. Ingen vet vart vi är på väg när vi skuttar fram på de smala vägarna som omges av täta häckar. Vid varje korsning utbryter det en vild diskussion hos oss på flaket om vilken fazenda vi skall ockupera. Av säkerhetsskäl är det hemligt. Framför mig sitter tre systrar tätt hopkrupna. Medan vi väntar på att åka iväg sitter de tysta och tankfulla men sen börjar de sjunga riktigt fint trestämmigt. Det är kampsånger, melodierna är glada och struttiga: "Vi har mod, vi har mod". Jag vet inte om det är för att skrämma bort mörkret som rusar förbi oss.

Så passerar vi den sista grinden och vi får stiga av. Då hörs det en knall bakom mig. Jag hoppar till, men så ser jag att det är en fyrverkeripjäs som skjuts upp mot himlen. Vi är framme och det skall firas. Vi har intagit fazendan. Det första steget är genomfört. Vi har hamnat mitt i skogen, men man brukar göra så. Bosätter man sig nära själva byggnaden blir det lätt bråk. De yngre männen är upplivade och skriker och skrattar upprymt, men Joaquim drar direkt ut i skogen och samlar ved. Efter tio minuter har han lagat den första koppen kaffe som han ger till mig.

Vi samlar oss till ett första möte. Det blir snabbt, vi sjunger än en gång sången om åkrar utan slut och så hittar man en lång stör och placerar MST-flaggan i toppen. - Symbolerna är viktiga för oss, säger Wilson, och flaggan är en viktig symbol. Sen sätter vi oss i små grupper på marken och samtalar och skämtar innan vi somnar på marken. Wilson hämtar en filt, jag är ju gäst.

Fram emot gryningen blir det lite kyligt så jag ger mig upp på en liten promenad framåt vägen. Det är en liten grusväg som slingrar i en ganska tät vegetation. Det är snarare buskar än träd, en del buskar är gula som gullregn. Är det här bra jordbruksmark tänker jag? Snart kommer jag fram till en å. Bra, då finns här åtminstone vatten. Nere vid ån möter jag en av systrarna, hon borstar sina tänder långsamt ordentligt och liksom tankfullt. Kommer den här ockupationen att lyckas?

Så fort som solen kommit upp är det dags för nästa möte. Nu är det dags för nästa symbol för de jordlösas rörelse, hymnen. - När vi sjunger vår hymn är det viktigt att vi har rätt inställning till den säger Wilson. Vi måste stå med rak rygg. När vi kommer till refrängen lyfter ni vänster arm, knyter näven och sen rör ni armen upp och ner så här, säger han och gör en pumpande rörelse med underarmen.

Det är med lite tveksamma röster man mumlar med i hymnen, som låter som en riktig sovjetisk hymn. Ingen kan alla de högstämda orden: "Framåt, framåt med uppsträckta knytnävar, Vårt starka och fria fosterland, som byggs av folkmakten." Joaquim ser på sin knutna näve, som inte riktigt lyckas röra sig i takt med musiken.

Så ber Wilson Lucia förklara det politiska läget. Hon är liten och späd, men låter manligt bestämd när hon tar till orda: Jag skall förklara varför vi är just här. Som ni vet gör regeringen allt för att stoppa oss. Deras senaste påfund är att man inte inspekterar jord som ockuperats, för att se om den kan överföras till de jordlösa. Detta är egentligen mot konstitutionen, men de försöker alla knep. Den är därför vi ockuperat grannfazendan till den jord vi kommer att kräva.

Regeringen Cardoso som tidigare motvilligt samarbetat med MST är sedan våren 2000 i fullt krig med rörelsen. De ser hur rörelsen växer, de ser hur många av de fattiga och marginaliserade plötsligt börjar ställa krav, de märker att MST kan mobilisera stora folkmassor till demonstrationer runt hela Brasilien. Makteliten i Brasilien, med världens enligt världsbanken mest ojämlikt fördelade inkomster, känner sig hotad. Det är tydligt att regeringen på alla sätt försöker knäcka MST. Säkerhetspolisen har kopplats in, bidragen till jordreformen har stoppats. Det viktigaste slaget står om opinionen. MST har haft ett mycket starkt stöd hos den offentliga opinionen. Rörelsen anses vara ren och det finns en stor förståelse för det MST kämpar för. Det är så självklart att jord som inte brukas skall ge till dem som annars tvingas flyta in i storstädernas ghetton. Det är därför regeringen nu lägger ner oerhörda summor på att förtala MST och samtidigt berätta om vilken fantastiskt jordreform regeringen håller på att genomföra. TV i Brasilien behärskas av några reaktionära maktgrupper och står först i kön, men även tidningarna hänger lydigt med och medelklassen börjar tveka i sitt stöd till MST.

- Det är en mänsklig rättighet vi har att få jord att bruka, säger Lucia. Den finns både i konstitutionen i bibeln. Min pappa trodde på regeringens löfte om en jordreform, men det var först när han satte sig upp på en lastbil som ni och ockuperade som han fick sin jord. Inget händer om vi inte gör det själva.

Nu är mötet slut, det är dags att arbeta. - Ni vet, säger Wilson, att MST förknippas med de svarta tälten av plast. Nu är det er uppgift att börja bygga. Genom tälten visar vi vår avsikt att stanna här till vi fått vår mark. Så rusar alla männen ut i skogen, de huggar till skaft för sina skäror och sen börjar de röja. Efter någon timme är marken fri och de första pinnarna på tälten har täckts med svart spännplast. - Fast de har inte med sig plast tillräckligt, säger Wilson lite uppgivet till mig. Det är tydligt att det hade behövts fler möten. De har visserligen sammanhållning och organisation själva, men de lyssnade inte så noga på allt jag berättade för dem.

Joaquim är lite utanför. Han byter plats för sitt tält flera gånger, till slut bestämmer han sig för att använda några låga träd som stöttor, men han får inte riktigt till det. Takpinnen faller hela tiden ner. - Behöver du hjälp, frågar jag. - Nej det är ingen fara, svarar han käckt. Men jag känner mig ändå lite orolig för honom. Kommer han att klara flera år i dessa enkla plasttält, med den stekande hettan på dan och kylan på nätterna, med det hällande regnet som kommer att dränka hans tält

Livet i plasttälten är ett prov på hur hett dessa jordlösa längtar efter att äntligen få en egen jord att bruka. Det brukar ta tre-fyra år innan myndigheterna erkänner det legitima i de jordlösas krav. Under den tiden har de inte tillgång till el eller vatten. För det mesta brukar de inte heller jorden utan de väntar på regeringens godkännande. När man sen har fått rätten till jorden förvandlas man från ett läger - acampamento till en bosättning - assentamento. Det är då man skall få bidrag till hus och enklare infrastruktur som el samt krediter till jordbruket. Innan dess lever man på de få jobb man kan skaffa sig och på stöd från organisationer som stöttar de jordlösa. Det är i de svarta plasttälten som man svetsas samman till den enhet som sen skall driva ett kooperativt jordbruk, agnarna skiljs från vetet.

Men alla bygger inte plasttält. De tre systrarna håller istället på att fläta palmblad till tak. - Det är mycket bättre i det här klimatet, säger de. Det stänger ute både värmen, kylan och regnet. Det är så vi bott själva i vår by.

De kommer alla från ett samhälle som inte ligger så långt härifrån. Där bor tjugo familjer, tretton av dem

var med igår kväll. Det visar sig att det är just den fazendan där de avskedats från som är målet med den här ockupationen. Den äldsta av systrarna tar fram en bok och börjar leta. Sen ropar hon till. - Ja, här står det, i den Heliga Skrift i Moseboken: Gud gav jorden åt människorna att bruka. Det stämmer, Herren har givit oss rätten till jorden. Hon ser ut som en predikant när hon löser högt och håller upp Bibeln.

Förutom fackföreningarna har MST ett starkt stöd från de radikala delarna av den katolska kyrkan. Befrielseteologin som utvecklades under militärdiktaturen lever vidare i det basarbete som radikala präster gör på många håll runt Brasilien, i slumområdena och på landsbygden. MST uppstod faktiskt ur detta arbete, även om man nu frigjort sig från kyrkan, men banden finns kvar.

- Det är dags för nytt möte - ropar Wilson. Men var har ni era redskap, var är knivarna och skärorna, frågar han retsamt när folk samlats. Marsch tillbaka, nu är det dags för att inviga ännu en av våra symboler.

När alla lite småskrattande kommit tillbaka med sina redskap ropar han: Jordreform och alla svarar Nu, nu! och lyfter knivarna och skärorna i luften. En man står längst fram med bar överkropp och han skrattar hela tiden uppsluppet. Ändå är det med sådana här bilder man försöker skrämma med MST. På sina demonstrationer har man alltid med sig redskapen och medier försöker mana fram bilden av dem som våldsamma, trots att våldet kommer från polisen och jordägarnas inhyrda pistolmän.

Innan vi skiljs frågar jag Lucia om varför MST är så viktigt. Själv kommer hon från ett fattigt hem och fick bara gå fyra år i skolan: - Jag tror att det viktigaste med ockupationerna är att man åter får lära sig vad det är att vara människa. Att det är möjligt att spela en roll i sitt eget liv, säger hon lite tvekande, men så ler hon. - Att det är möjligt att drömma.