De Taklös

Det skymtar från motorvägen mot São Paulos internationella flygplats, ett väldigt område med skjul och tält. För att komma in på området måste man leta sig fram på gropiga grusvägar till den enda öppna entrén, för man står under hot om avhysning. Anita Garibaldi är namnet på De Taklösas läger, där det nu bor 3500 familjer. Allra först kommer vi till ett område som med gyttjepölar och riktigt rackliga ruckel. – Vi håller på och omorganiserar allt. Vi har bott här i sju månader, så nu tror vi oss veta vilka av dem som kommit som bara är lycksökare och vilka som är seriösa, säger Mejry, en glad generös kvinna som tillhör ledningen för lägret. Mejry har en fantastisk livsmosaik bakom sig. För femtonår sen kom hon till São Paulo och fick gömma sig för polisen för att inte bli hemskickad. I många år svalt hon och kämpade sig fram tillsammans med sin man som är sjukpensionär. För några år sen lärde hon sig som vuxen att läsa. Nu satsar hon på att komma in på universitet, vilket i Brasilien är nästan omöjligt för kvinnor med hennes sociala bakgrund. – Ja, men klarade jag av att lära mig läsa och skriva känns det som om allt är möjligt. Jag är mycket envis säger Mejry och ler sitt bredaste leende.

Melry
Envis måste man nog vara för att arbeta med de taklösas rörelse. Brasiliens jordlösas rörelse – MST är ett föredöme som inspirerat till försök att göra samma ett liknande arbete i städerna med ockupationer för att erövra ett livsutrymme. Men det är så oerhört mycket svårare i den komplicerade sociala situation som råder i slumområdena i storstäderna. Flera har lyckats erövra ett boende, men sen nöjer de sig med att själva ordnat det och det skapas ingen rörelse. För några år sen började därför några aktivister från MST ett försök att starta en rörelse med samma organisatoriska styrka. De berömda brasilianska slumstäderna – favelorna – kommer ju till på ett liknande sätt. Några hemlösa ockuperar ett område som står tomt och bygger sina hus där. Det tråkiga är att sen tar knarkligorna ofta över makten.

- Det var många som kom hit i början som trodde att vi fungerade likadant. De försökte till och med lägga beslag på flera olika tomter, för att sen sälja. Men vi är annorlunda, vi arbetar för ett annat samhälle, säger Melry mycket bestämt. Det är därför man väntar så länge med att fördela marken, man vill skilja agnarna från vetet och vill att alla skall vara införstådda med vad som är avsikten. De taklösas rörelse – MTST – arbetar med samma pedagogik som de jordlösa. I de 20 familjers grupper som är basenheten diskuterar man politik och samhälle. - Folk som är fattiga förstår inte varför de är fattiga. Det är de som byggt landet, men nu är de utblottade säger Melry.

Vi har nu kommit fram till en annan del av lägret. Här är husen lite bättre och det finns breda gator, här finns en 18 meter bred aveny och lite längre fram finns en väldig plats. Den är tänkt för de olika gemensamma behov som skola, sjukstuga och samlingslokaler. Det är så man håller på att göra om hela lägret. Varje familj skall få en rejäl tomt. Det är här man ser skillnaden på de vanliga slumstäderna. – Där tänker de bara på att lösa sina omedelbara behov, ingen tänker på helheten. Vi vill ju skapa ett bättre samhälle, då måste vi tänka skola, hälsovård och kultur, vi vill inte bara roffa åt oss själva.

Nu var det meningen att vi skulle få träffa Cristina som är ansvarig för hälsovården för de minst tiotusen som bor här. Men hon har fått göra en snabbutryckning, hon måste följa med en äldre man till sjukhus. Eftersom hon är legitimerad sjuksköterska kan hon nämligen gå in i läkarnas pausrum där de brukar sitta och titta på TV. När de arbetar på mottagningar som fungerar för slumbefolkningen brukar de ta det ganska lugnt. Men Cristina har skinn på näsan och brukar få ut dem, det är därför hon måste följa med.

Cristina är en liten tunn kvinna i trettioårsåldern. Hon verkar ha en nästan omänsklig arbetsuppgift. Förutom att ansvara för den direkta vården leder hon också hälsoutbildningen för alla i lägret. Men det är också så hon hoppas på att få en avlastning. Nu har hon utbildat två personer från lägret som hjälper henne. Just nu är det dengue epidemi i São Paulo. Sjukdomen sprids av myggor som fortplantas i öppna vattensamlingar. – Vi är extra utsatta eftersom allt vårt vatten förvaras i tunnor. Ändå har vi helt sluppit få några fall här trots att det är full epidemi hos våra grannar, där man får allt vatten i ledningar, säger Cristina stolt. Det är genom att organisera och utbilda vi klarar oss.



Området där de bor var tidigare en avstjälpningsplats för stulna bilar och mördade människor. En advokat försökte påstå att han ägde området genom att visa upp falska papper. Han lyckades få till en order om att lägret skulle avhysas. Polisen som varit där flera gånger och provocerat och till och med misshandlat folk kom en tidig morgon. Men lägret var berett och lyckades blockera avhysningen tills media kom och då drog sig polisen undan. Det är genom sin organisation man överlever. Men hur klarar man av att hålla narkotikatrafiken borta? De lyckas ju nästla sig in överallt?

- Vi har vår organisation säger Mejry. Så fort vi hör från någon av våra basgrupper att de försöker locka med sig någon av de boende skyndar vi oss dit. Vi talar med dem, förklarar att det skulle vara förödande för vårt läger. Vi vädjar till deras medvetande och hittills har vi lyckats, säger Mejry stolt.

MTST, de taklösas rörelse finns redan i sex delstater i Brasilien. Lyckas man skapa en stark organisation som överlever alla de påfrestningar man utsätts för har man skapat en rörelse som kan få nationell betydelse. Den kan rent av bli en modell för arbetet i alla de kåkstäder som omger tredje världens storstäder.