Så har vi det här med vård omsorg och skola – ja, det är valkampanj även i Brasilien för tillfället. Det skulle vara att ta i, dock, att säga att dessa frågor sätter några djupare spår i valrörelsen. Snarare förbigås de av de flesta politiker med största möjliga tystnad.

Om du frågar mig, så är just utbildningen – den ofta undermåliga, odemokratiska, ja i klarspråk usla skolan – ett av de stora hindren för att Brasilien ska kunna växa upp till ett bra land att leva i. Och makten, politikerna är de främst skyldiga. Inte av okunskap, inte av brist på medel, utan av ren och skär briljans. För vilket land är lättare att styra över än det där folket inte är medvetna om sina rättigheter, där det inte känner till andra verkligheter, där det fortsätter att tro att det är Gud och ingen annan som har makten att förändra? Där staten kan fortsätta att låtsas att det är demokrati, och folket fortsätta ta emot allmosor och låtsas att allt är förträffligt?

Förra lördagen åkte jag till Quissamã, den äldsta av MSTs bosättningar i min delstat, Sergipe. Bosättningen ligger bara strax utanför Aracaju, men avtagsvägen är lätt att missa och när jag väl hittat den ångrar jag att jag letat. Regnet har underminerat gruset och bara lämnat två smala men höga bergskedjor för bildäcken att balansera på. Men efter en hel del svordomar från min sida och suckar från bilens, svängde jag slutligen in bakom de stolta pelare som är det enda som indikerar att det här en gång varit ett gammalt storgods. De fd jordlösa har sedan länge använt sina krediter till att bygga enkla men funktionsenliga hus, energin är dragen och högst upp i bosättningen, som klättrar på en liten kulle, ligger Centro Canudos, samlingslokal och skola.

Det är här man med jämna mellanrum och under några veckor i stöten utför ett experiment som syftar till att underminera politikernas briljans.

Sätten att fortsätta hålla sitt folk i okunskapens varma famn är många och lättillgängliga. Inga skolor inom räckhåll till exempel. Inte betala skoltransport till närmsta skola utom räckhåll. Inte betala lärare en lön som går att leva på. Tillsätta lärare som knappt själva kan läsa och skriva. Inte tillhandahålla skolmaterial, och om det finns gärna se till att det är gammalt, utslitet och med så många sidor som möjligt fattandes. Inte dra ljus till skolor där undervisning på kvällstid är snarare regel än undantag, eftersom många ungdomar måste jobba om dagarna.

Ingen förälder som har något val sätter idag sin unge i en statlig skola. Även om det betyder stora uppoffringar, så är privat skolgång ett måste för att barnen ska ha någon framtid.

Experimentet i Quissamã, är ett exempel på motstånd. I ett försök att komma åt den höga analfabetismen i min delstat, pågår sedan ett par år tillbaka ett projekt med de jordlösas rörelse MST, det federala universitetet och ministeriet för jordreformen, INCRA, som huvudmän

Sandra Oliveira Santos är MSTs koordinatör för utbildningen. Hon menar att projektet skapades för att ge eleverna en sista chans att genom utbildning skaffa sig en plats i samhället, eftersom inga andra tillfällen erbjuds dem.

- Målet är att utbilda våra lärare så att kvalitén på alfabetiseringskurserna ute i byarna kan höjas, berättar hon. Dessutom vill vi ge dessa lärare en möjlighet att även konkurrera om vanliga, kommunala lärarjobb, dit de kan ta med sig våra idéer och en pedagogik som utgår från vår verklighet. På så sätt hoppas vi på lång sikt kunna påverka även den kommunala skola i mer demokratisk inriktning.

Under två års tid ger man bylärare möjligheten att läsa in gymnasiet med hjälp av universitetslärare och specialtillverkade skolböcker och med Paulo Freires pedagogiska idéer om att elevernas verklighet ska ligga som bas för inlärningen. Några veckor i stöten samlas ett åttiotal ungdomar på en av MSTs bosättningar strax utanför huvudstaden Aracaju för intensivpluggande. Det är ingen barnlek, det är lektioner från sju på morgonen till tio-elva på kvällen, söndag som vardag.

Skolsalen är rymlig, och här samsas en salig blandning MST-kepsar, rednecks från det torra inlandet och små, blyga kvinnor med långa hårmanar. Sovsalarna är desto mindre. Med alla ungar som följer mamma i släptåg blir det minst sagt kaos när alla vill gå och lägga sig samtidigt. Rummen rymmer nämligen max en stående på golvet, de andra får byta om hukandes i den hemmabyggda våningssängen eller invänta sin tur.

Genilza är en av deltagarna. Till den här etappen har hon enmånadsgamla Maria de Lourdes med sig, samt äldsta dotter Valleska, sju, som ska ta hand om lillasyster när mamma har lektion.

Genilza hann bara gå ut fjärde klass och hoppet upp till gymnasienivå är därför många gånger nästan oöverstigligt. Men att ge upp en chans att få studera, det kan varken hon heller hennes kollegor. Genilza är fullt medveten om vilken tur hon har haft.

Antagligen är drömmen en tämligen hopplös sådan, hennes betyg lär inte räcka för statliga universitetet och hennes pengar gör det definitivt inte för att köpa sig en plats på ett privat. Men kanske kan åtminstone nåt av hennes barn göra klassresan. Genilza har insett betydelsen av utbildning. Hon har fått tag i en trasig svart tavla och undervisar sina sex ungar hemma i lerhyddan, mellan jobbet som lärare i byskolan och alfabetiseringslärare för vuxna i grannbyn om kvällarna.

Men Sandra, ja hon hoppas att resan in i en bättre värld kan ske redan här och nu. MST kämpar för en fortsättning på gymnasieskolan. Väl medveten om att eleverna knappast kommer att lyckas ta sig in på ett vanligt universitet, vill man ge dem möjlighet till utbildning i pedagogik, denna gång på universitetsnivå, fortfarande i samarbete med det federala universitetet i Sergipe.