-
Banda Imperio, Bagunçaço

Man säger att Bahianen föds inte, han har premiär. Det verkar som om alla här har en naturlig fallenhet för att vara artister. Det var därför vi började vårt arbete för gatubarn med just konst och kultur.

Césare La Rocca tar emot i Projeto Axés kontor i Salvadors kommersiella centrum med utsikt över hamnen. Han är en distingerad gentleman med rötterna i Italien. Projeto Axé har blivit en hel koncern med en budget på 16 miljoner och två hundra anställda. Ringer man till deras växel känns det som om man hamnat på ett riktigt storföretag när man slussas runt mellan avdelningarna

- Från början tänkte vi mest på kulturen som ett arbetsredskap. Men sen upptäckte vi att kulturen inte bara var ett redskap utan att den var själva pedagogiken. Vi kallar den för Pedagogia do desejo, lustens pedagogik.

Men är verkligen konsten lösningen för dessa barn?

- Varför skulle inte dessa svarta barn från gatan kunna vara konstnärer. Vi tror att alla kan bli artister säger Césare med eftertryck. Alla elever som gått i vår dansskola arbetar nu professionellt. Hos alla finns förmågan att ta till sig kulturen och använder man den inte yrkesmässigt har man en enorm nytta av den i sin mognadsprocess.

I Sverige brukar det cirkulera uppgifter om att det finns 10 miljoner gatubarn i Brasilien. Det är en oerhört överdriven uppgift, som fortfarande sprids. Det verkliga antalet barn som sover på gatan kan högst räknas i 10 000 tal. Däremot finns det miljontals barn i slumområdena som riskerar att aldrig komma in i samhället. Här finns Brasiliens stora problem.

Salvador, huvudstaden i delstaten Bahia, är en tremiljonstad. Man brukar säga att 80 procent av befolkningen är svart och 80 procent är fattiga. Salvador är en fascinerande turiststad med ett starkt inslag av afrikansk kultur. Med de starka rötterna i afrikansk kultur har musiker från Bahia haft ett stort inflytande på brasilianskt musikliv. Salvador är ett stort musikcentrum i Brasilien. Här finns eleganta områden för den vita medelklassen.

Men i periferin är de sociala problemen enorma, framförallt för ungdomar. Alltför många av dem är slavättlingarna, som kanske egentligen aldrig blivit kvitt slaveriets följder. I periferin finns flera hundra grupper som arbetar socialt just med kultur.

Salvador torde vara unikt i världen med alla dessa försök där man använder konst, teater, mode, cirkus, men framför allt musik. En av dem är Bagunçaço.

- Utan Bagunçaço hade jag troligen varit död eller hamnat i fängelse. Jag hade en väldig tur då för fyra år sen när jag blev utslängd på gatan.
Roseneide

Roseneide är en liten intensiv tjej på 16 år med pigga pepparkornsögon. Jag lägger märke till henne när hon uppträder på en festival för "skrotband" i Alagados i Salvador. Roseneide spelar trummor och dansar i en dansgrupp. Hon är så kompromisslöst intensiv i det hon gör. Allt utanför dansen är borta, blicken någonstans i fjärran. Visst ler hon lyckligt, men samtidigt finns där en fast beslutsamhet i de bruna ögonen.

- Jag har aldrig sett min pappa och min mamma lämnade mig direkt till morfar, hon orkade inte med mig, berättar hon. Visst, jag var ganska bråkig och sprang runt på gatorna. När min morfar dog slängde min styvmormor ut mig. Du blir säkert likadan som din bror som sitter i fängelse, sa hon. Då fick jag bo hos en kompis. Hon tog mig till Bagunçaço. Där kan du få dansa sa hon och jag har alltid älskat att dansa. Jag brukade sätta på radion, ta på mig en blus och shorts och dansa. För mig är dans liv och glädje.

Alagados är Salvadors äldsta favela (slumstad) eller invasion som man säger här. Det kom till när inflyttade från landsbygden invaderade en havsvik och byggde enkla hus på pålar över vattnet för femtio år sen. Ett tag bodde 100 000 människor så. Nu har mycket av vattnet täckts över, men det är fortfarande ett fattigt område. Här härskar droger och kriminalitet. Husen är enkla brädskjul eller högar av tegel, aldrig färdigbyggda.

Mitt bland rucklen ligger ett hus målat i klara färger. Det är här kulturföreningen Bagunçaço håller till. Skrotbandsfestivalen som man håller för att fira sitt tioårsjubileum är en härlig uppvisning i kreativitet och livsglädje. Under fyra dar uppträder ett pärlband av band i fantasifulla kläder som man själv skapat. Instrumenten är tillverkade av tunnor, kexburkar, vattenledningsrör och toalettankar. Spelglädjen och energin är total, ungarna dansar samtidigt som de spelar. Nedanför scenen är det fest, flera hundra barn och ungdomar dansar, sjunger och skriker.

Bagunfestlata

- Jag startade Bagunçaço för tio år sen. På den tiden var jag 21 år och arbetade som bagare.

Joselito är en gänglig man med toppig afrofrisyr.

- Grannarna klagade över några killar som spelade på tunnor och störde dem när då såg på TV-novelas (Brasiliens såpoperor). Jag blev nyfiken och gick dit och blev imponerad över deras energi.

Joselito såg då tre ingredienser i det som skulle bli Bagunçaço. Där fanns återupprättandet av den afrikanska kulturen, grabbarna spelade slagverksmusik. Där fanns barnens egen energi som fick ett vettigt utlopp, en egen organisering. Där fanns också något som Joselito kallar fattigmansekologi. De återanvände ju tunnor. Numera ingår det kring fyrahundra barn och ungdomar i mer än fyrtio band och grupper i föreningen.

- Vi är ett folk som i trehundra år fick se sina söner och döttrar säljas som slavar. Visst är det primära med vår verksamhet att se till att barnen inte hamnar i droger och kriminalitet. Men vi måste återskapa vår egen historia, återupprätta våra sociala relationer. Det är det som är viktigaste med Bagunçaço. Det är därför som kulturen är så viktig här. Bara den som kan ge oss självkänslan tillbaka säger Joselito och rätar på ryggen.

Grundtanken i Bagunçaços arbete är att barnen och ungdomarna själva skall ta ansvaret för verksamheten, principen kallas "protagonismo juvenil"- ungdomlig huvudroll. Det finns nästan inga vuxna anställda på Bagunçaço, allt arbete utförs av ungdomar. De skall själva skapa sina strukturer. Det är gruppens ungdomar som undervisar, tar emot i receptionen och organiserar spelningarna. Roseneide tillexempel är ansvarig för städningen.

- Visst, min dröm är att bli danslärarinna, men jag vet att det är svårt. Här får jag ta ansvar, lära mig följa tider och det är bra för ett framtida arbete.

Bagunçaços hus var för några år sen ett övergivet daghem. Taket var borta och det växte gräs och till och med buskar inne i huset. Det kallades för Crackolandia, efter som där fanns så mycket droger. Där förekom även prostitution, till och med av barn.

- Därför beslöt vi att ta över, säger Joselito och ler åt minnet. En vacker dag tog vi fram våra trummor och fanor. Vi gjorde en liten karneval, gick in i huset och började reparera. Det blev lite bråk med vuxna och poliser först. Men nu är det vårt och barnen har arbetat hårt för att få det snyggt.

Ton är en gänglig yngling. Han sjöng rytmiskt och musikantiskt i två av banden på festivalen. Han har fått sitt smeknamn för att han är så tonsäker. I hans familj är de åtta barn och mamman, som försörjer dem med tillfälliga arbeten. Rucklet de bor i är på åtta kvadratmeter.

- Är det konstigt att han alltid är så rastlös och orolig, undrar Joselito retoriskt.

Villkoren för barnen i Alagados liknar ofta Tons. En gång försökte Joselito tänka efter hur många av våra flera hundra barn som hade fullständiga familjer.

- Till min förskräckelse kunde jag räkna dem på ena handens fingrar, säger Joselito. Papporna är nästan alltid arbetslösa och klarar inte att försörja familjen. De lämnar hemmet. Mamman försöker hålla ihop familjen, men den blir med nödvändighet svag. Skolan fungerar generande dåligt, bara några timmar per dag. Följden är att barnen driver runt utan några fasta sammanhang och lätt blir offer för droger och kriminella gäng. I Salvador har det sociala arbetet i enskilda organisationer blivit ett sätt för musiker och folk från medelklassen att försörja sig.

- Man talar numera mycket om sociala entreprenörer i Salvador. De är nästan alltid vita från medelklassen. De vet hur man får loss pengar. Jag är en av de få svarta som leder en sån här verksamhet. - Det finns så mycket socialt arbete i Salvador, mycket går ut på att vita kommer hit ut och vill göra en insats för oss. Men då blir det på deras villkor. Det är det Bagunçaço vill ändra på, säger Joselito. Vi måste föra en ständig kamp mot folk utifrån som vill komma hit och lära oss hur vi skall göra.. Det finns till och med musiker som använder det sociala arbetet som ett sätt att marknadsföra sig.

Men det finns också kulturföreningar med en tydlig politisk profil, den kanske mest kända är Ilê Aiyê. Föreningens hör hemma i en del av Salvador som kallas Liberadade, Latinamerikas största stadsdel med afrikansk befolkning. Den klättrar på kullarna över havet och det lär bo 600 000 personer i de enkla husen av oputsat tegel. Liberdade betyder frihet och det är kanske detta som friheten betytt för slavarnas barn: Fattigdom, brist på arbete, skola och sjukvård men trots allt värme och livsglädje. Tar man sig ner på en sidogata som leder bort från havet går nerför en backe kommer man till ett kvarter som kallas Curuzu.

Jag tog mig dit en helt vanlig lördagskväll: Framför oss är gatan avspärrad för biltrafik och på avspärrningen står det: En afrikansk nation kallad Bahia. Över gatan slingrar sig några girlanger med glödlampor och lite längre ner står en scen. Nu har vi kommit till det land som styrs av Ilê Aiyê. På gatan har det byggts upp några små stånd där det säljs öl och tilltugg. Nedanför scenen börjar det samla sig ett tjugotal killar i tjugoårsåldern. De lyfter upp sina slagverksinstrument och sen brakar det loss. Först spelar de nästan lite förstrött men efter hand ökat intensiteten. En man hoppar upp på scenen och börjar sjunga i mikrofonen.

Det är receptet för kvällen, bara slagverk och så byter man sångare då och då, men man håller på i timmar. Detta är ingen sån där insmickrande musik som får folk att hoppa upp och dansa på första låten. Det är tung slagverksmusik som långsamt får oss under kontroll. Slagverket växer efterhand samman till en pulserande kropp som blir till ett instrument. Musikerna dansar med allt större energi medan de spelar, enkla effektiva steg medan instrumenten svänger med. Publiken börjar efterhand dansa med, man måste först hitta in i musiken. Men när man börjar dansa gör man det mycket uttrycksfullt och personligt, afrikanskt skulle jag vilja kalla det.

Jag älskar Ilê Aiyê för de tar musiken på allvar. De kallas "De vackraste av de vackra" på karnevalen. Deras färger är starka, rött, svart, gult och vitt och det är något tidlöst äkta över deras framträdanden, inget insmickrande. De är en av de få grupper som vågar gå emot strömmen. Deras danserskor dansar på ett sätt som nästan inte går att beskriva, det är både meditativt och utlevande. Ilê Aiyês musik har en själ och det kan man tyvärr inte säga om all musik i Salvador. Deras grundare heter Vovô, en lite tystlåten butter man med rastalockar och vilt skägg. Men om man sitter och pratar med honom mjuknar han upp och ler riktigt vackert. Han berättar om starten:

- Det var 1974, vi hade talat om att vi ville starta ett bloco (karnevalsgrupp) för de svarta. Då för tiden hade de svarta ingen plats i karnevalen, möjligtvis kunde man vara med i de grupper som kallades blocos de indios, alltså indiangrupper. Vi ville ge gruppen ett namn som betydde Black Power på Yoruba (det afrikanska språk som var mest känt i Salvador). Fast då fick vi bakvägen höra från polisen att det inte skulle vara lämpligt, så vi kallade oss i stället Ilê Aiyê. Det betyder ungefär stort hus. Då för tiden gick alla svarta klädda i diskreta färger, grått och brunt, man ville helt enkelt inte synas. Det var därför vi valde starka färger. Vi ville helt enkelt ändra på medvetandet, det har varit vårt viktigaste mål, skapa självkänsla. Våra sånger handlar alltid om det, om att svarta kan, om att vi är vackra. Hör man en svart kvinna nämnas i en sång på radio är hon nästan alltid en hora. Våra sånger har alltid ett innehåll de talar om verkligheten och även om de inte spelas på radion, där måste man muta för att få sin musik spelad, så når de ut och förändrar folks tänkande. Musiken når alltid mycket längre, påverkar djupare än bara ord.

Ilê Aiyê är kontroversiella för en sak, de tillåter bara svarta att vara med i verksamheten. Därför brukar de anklagas för att vara rasister.

- Nej, så är det inte säger Vovô, vi vill inte ha apartheid, vi vill att alla skall ha samma behandling. Vi välkomnar alla hit och tar emot dem med största värme. Men vi måste utgå från oss själva, det är vi som behöver stärkas. Se bara på Olodum, de har förlorat mycket av sin styrka och hållning sen de släppte in turister. Finns det rasism i Salvador frågar jag?

- Ja visst svarar Vovô, massor. Fast den kan vara svår att få syn på, de vita tänker inte ens på den. Har du tänkt på att på flygplanen och hotellen ser man inte svarta? Finns det nån där tror de att han är från USA eller Jamaica. Jag var inne på ett hotell en gång och då skrek en unge åt mig: Ful, ful. Vi måste börja med skolan, ändra i historieböckerna, arbeta med familjerna.

- Vi arbetar mycket här i området, vi driver några egna skolor. Men lika viktigt är att vi går in i den vanliga skolan och har kurser om historia och svart kultur. Det är så mycket mindervärdighetskänsla som måste brytas ner.

Olodum som Vovô hade ett liknande arbeta i Pelourinho, den gamla staden i Salvador, och föreningen blev världskänd sedan man spelat in med bland andra Paul Simon och Michael Jackson. Jag gick själv ut med dem i karnevalen 1989, då var jag och en av få vita, en tidning skrev att Olodum gjort en insats mot rasismen genom att ta med "mycket vita nordamerikaner". Det var fantastiskt att gå iklädd de vackra afrikainspirerade karnevalsdräkterna och dansa sångerna som protesterade mot våld, prostitution och rasism.

Men så bestämdes det att den ganska slitna stadsdelen skulle rustas upp för turisterna. De gamla innevånarna slängdes ut och deras hus togs över av affärer och restauranger. Olodum förlorade sin sociala bas, men fortsatte att fungera för de var redan världskända och pengarna strömmade in. Efterhand har detta märkts på gruppens arbete, musiken har blivit utslätad och insmickrande. Fast jag tror inte detta främst beror på att jag och senare andra gringos går med i deras karnevalståg. Det är den sociala basen som gått förlorad och därmed identiteten och kopplingen till sociala och politiska mål. Utan detta förlorar musiken sina djupare dimensioner.