- Jag vet att slaveriet har upphört men det här arbetet är inte långt från slavarbete, det är oerhört tungt. Det gör slut båda på mannen och på hälsan, fibrerna yr i luften och fyller lungorna så att slemmet blir alldeles svart. Man står i den heta solen det finns ingen skugga, det vatten det man kanske kan få att dricka är varmt det också.
Gilmar Lins da Silva är 29
år men han ser betydligt äldre ut. Han sitter i en hydda där allt är gjort
av sockerrör, tak och väggar. Han fru håller just på att fläta en dörr
av sockerrör, familjens sju barn ligger i en säng av sockerrör som byggts
ovanför föräldrarnas sockerrörsbädd. "Man vill ju inte sova på marken"
skrattar Gilmar. Allt de äger verkar vara av sockerrör ändå avskyr Gilmar
sockerrören. Under sex år arbetade han på sockerrörsfälten
- Det var ett mycket hårt arbete, man måste åka hemifrån tidigt på morgonen för att komma ut på fälten. Det var farliga transporter, vi satt på flaket på lastbilar. Jag steg upp tre på morgonen och vid femtiden var vi framme vid fälten. Det var oerhört tungt och vi arbetade till tre fyra på eftermiddagen och kom sedan hem fem sex på kvällen. På fredagen fick vi lön, ibland fick vi vänta till ett på morgonen innan vi fick pengarna.
Gilmar sitter i ett landskap
som bara består av sockerrör. De breder ut sig med sitt gröna skimmer
över slättlandet, de klättrar upp längs kullarna. Här finns ingen skog,
här finns inga andra grödor. De smala grusvägarna slingrar sig gropigt
fram mellan sockerrörsfälten som helt tagit över landskapet. Vi är i den
brasilianska delstaten Pernambuco, i kommunen Escada strax söder om huvudstaden
Recife. För 500 år sedan växte den frodiga Atlantskogen här. Men den skövlades
för att ge plats för sockerrören, nu finns bara tre procent kvar av det
som en gång var världens artrikaste regnskog. Trots att den enligt brasiliansk
lag inte får huggas ner håller den långsamt på att försvinna. Maíra Braga
på miljöorganisationen Sociedade Nordestina de Ecologia är kritisk:
- Fortfarande är det sockerrören som är den största boven. Det finns visserligen nu ett helt nytt program från delstaten för att återplantera atlantskog också på sockerbruken.
Fast frågan är hur effektivt detta program kommer att bli. Erfarenheterna sedan tidigare är att när det är vinstintressen inblandade plockas miljöhänsynen diskret åt sidan. Och just nu är det boom i sockerrörsbranschen. Utländska investerare flockas kring sockerbruken som flugor kring en sockerbit. Alexandre Conceição från de jordlösas rörelse (MST) är bekymrad.
- Nu kommer de stora multinationella företagen utifrån hit för att ta över sockerbruken, något som är helt nytt. Italienarna vill köpa 2-3 sockerbruk, USA vill köpa. Ett av de stora sockerbruken här - Peterburg - har köpts av kineser. Fem sockerbruk har köpts av en fransk grupp. Våra godsägare sväljs av det internationella kapitalet, ett nytt fenomen. De rika länderna kommer att göra Brasilien till en bakgård för sin etanolproduktion.
För naturligtvis är det etanolet som produceras av sockerrören som drar till sig intresset. I Dagens Industri kunde vi den 19 april läsa följande:
RIO DE JANEIRO - Den ungerskfödde megainvesteraren George Soros, god för nära 60 miljarder kronor, investerar via sitt brasilianska bolag Adeco drygt 6 miljarder kronor i tre nya etanolfabriker, i en klar markering av var skåpet ska stå energipolitiskt.
I Brasilien finns det nu tre monokulturer som expanderar, sockerrören, sojan och eukalyptusen. Sverige är inblandat i alla tre. En stor del av vårt etanol kommer från brasilianska sockerrör och våra kor äter brasiliansk soja. I fallet eukalyptus är det till råga på allt svensk-finska Stora Enso som är en av de största aktörerna. I alla tre fallen möter dessa plantager starkt motstånd från småbrukarna. Det handlar inte bara om att dessa monokulturer är ett hot mot miljön och den biologiska mångfalden. De utgör ett konkret hot mot småbrukarna eftersom deras jord köps upp eller i värsta fall stjäls från dem. Argumentationen från MST och andra rörelser är enkel och glasklar. I Brasilien hungrar stora delar av befolkningen, då skall jorden brukas till att föda dem, inte till att berika utländska kapitalägare.
I Brasilien har frågan drivit in en kil mellan de sociala rörelserna och president Lula. Det är inte bara MST utan också stora delar av fackföreningsrörelsen som är kritisk mot att, som de säger det, Brasilien åter kolonialiseras. De har också fått stöd Kubas Castro och Chavez i Venezuela. Men när de latinamerikanska länderna samlades till ett energitoppmöte i Caracas tonade Chavez ner sin kritik mot den etanolpakt som USA slutit med Brasilien och som hårt kritiserats av de sociala rörelserna. Chavez såg en stor skillnad mellan att som i USA göra etanol av ett viktigt livsmedel som majs medan det i Brasilien görs av sockerrör. Lula argumenterade för sin ståndpunkt genom säga:
- Sanningen är att biobränslen är en utväg för världens fattiga länder. Problemet är inte att det produceras för lite livsmedel i världen. Det saknas inkomster som människor kan köpa mat för.
Men Alexandre Conceição håller inte med:
- Fidel Castro skrev: Kuba kommer inte att använda etanolet från Brasilien, för det kostar människoliv där och miljön. Det kommer vi att hålla oss till. Man får inte förvandla livsmedel till drivmedel.
I en nyligen publicerad genomgång av de mänskliga rättigheterna i Brasilien berättar docent Maria Aparecida de Moraes Silva att mellan 2004 och 2006 redovisades 17 dödsfall bara i delstaten São Paulo under sockerrörsskörden. Det handlade om ren utmattning efter ett extremt hårt arbete när man hugger sockerrören för hand. Den aspekten förs fram mycket lite i svensk debatt.
Etanolet från sockerrören skall rädda vårt miljösamvete. Då bryr vi oss inte om att sockerrören skördar liv i Brasilien. Inte heller ser vi på helheten av miljöpåverkan. I Sverige ger det renare luft men i Brasilien kräver sockerrören kraftig användning av kemikalier som gödsel och bekämpningsmedel. Flodernas vatten och grundvattnet förgiftas och när fälten bränns ligger den tjocka röken tungt över hela landsdelar. I Brasilien råder det också mycket delade meningar kring vilket tillskott etanolen kan ge till världens energibehov. De allra mest optimistiska rösterna kommer från dem som arbetar med agrobuisness. Förre jordbruksministern Roberto Rodrigues menar att arealen och produktionen kan ökas elva gånger. Andra bedömare menar att man inte kan täcka mycket mer än den ökade efterfrågan i Brasilien. Men ingen verkar bry sig om Gilmar Lins da Silva som sitter där mitt bland sockerrören och svär över arbetet:
- Efter sex dagar där är man
helt slut, den varma solen och den dåliga behandlingen tar alla ens krafter.
Maten man får har man lagat tre på morgonen hemma och den är torr och
sur. Sockerskörden gör slut på hälsan och dödar mannen, man blir gammal
i förtid. Sockerskörden är en misär för människan som tvingas arbeta med
den, den är dyster och hemsk. 