Att få en roll i sitt eget liv (kap1)

Dammet ryker när vi skumpar fram på den hoppiga grusvägen som leder till den lilla stan Nova Redenção i Bahias inland. Jag sitter i en skramlig bil tillsammans med några av ledarna i MST, de jordlösas rörelse. Mycket påminner om Vilda Västern. Här och där skymtar en kaktus mellan de torra buskarna. Vi åker kilometer efter kilometer, men vi ser bara några enstaka kor: Allt det här ägs av samma jordägare berättar man för mig

Väl inne på de smala gatorna tittar folk nyfiket men vänligt på oss där de sitter på verandorna framför sina trähus. Några unga killar kommer skrittande på magra hästar. Stämningen är loj, men det känns som om det ändå finns en spänning i luften. I kväll är det dags för den första jordockupationen här i området. När skymningen fallit samlas allt fler, mest män, utanför skolan som ligger i utkanten av stan. Det syns på deras böjda kroppar och slitna kläder att de har arbetat hårt med jorden. Jag fäster mig direkt vid en äldre man med en prydlig vit mustasch som verkar upprymd och ivrig. Just när jag skall prata med honom släcks plötsligt ljusen i hela stan, inte bara gatljusen under vilka vi står utan all ström i hela Nova Redenção slås av. Kylskåpen och TV-apparaterna tystnar. I skenet av en flackande ficklampa berättar den äldre mannen.

- Jag heter Joaquim. Jag är 62 år och var tidigare lantarbetare. Fast nu är jag inte lantarbetare länge. En godsägare köpte fazendan där jag arbetade och så fick jag sparken. Det är därför jag ska vara med i natt och ockupera.

Ryktet om ockupationen verkar ha spritt sig. Till och med borgmästaren tycks ha snokat reda på det. Han äger stora markområden och ryktet säger att det är han som beordrat att strömmen skall slås av precis innan mötet skall börja.

- Han försöker bara skrämmas, skrattar Joaquim, men jag är inte rädd. I husen runt omkring tänder man stearinljus.

På barerna fortsätter gubbarna att spela kort i skenet av fotogenlampor. Snacket går, ska de våga ockupera? Men alla är inte lika modiga som Joaquim. Det finns mer än två hundra familjer på listan, men det är bara sextio personer på mötet. Eftersom det nu inte kan hållas inne i skolan körs det fram två bilar och i deras smala ljuskäglor samlas vi. Wilson, som är aktivist inom MST, ställer sig på en sten. Han är en liten tunn kille i 30-årsåldern som kommit upp från södra Bahia för att hjälpa till med att organisera de jordlösa här i inlandet.

- Låt oss börja med en sång för att höja stämningen, säger han entusiastiskt och så sjunger man "Roças sem fim" (Åkrar utan slut), samtidigt som man taktfast klappar i händerna. - Nu kan jag avslöja det, det är i kväll det gäller. Vill ni vara med?

- Ja, ropar alla.

- Det var svagt, säger Wilson leende.

- JAAA. skriker alla och jag ser Joaquim längst fram, han skriker entusiastiskt.

Hans vita skjortärmar syns tydligt i ljuset av strålkastarna när han lyfter händerna i luften. Han är lite äldre än de andra, men hans vilja verkar det inte vara något fel på.

- Då gör vi så här säger Wilson. Ni får tjugo minuter på er att hämta era grejer.

Under tiden kör vi fram lastbilarna och sen är det bara att hoppa på. Det är så här det brukar gå till. Wilson är den ansvarige aktivisten som sökt upp de jordlösa och organiserat dem. I det här fallet skedde det direkt genom lantarbetarfacket, så det har gått ganska lätt att samla folk. Kanske gick det lite väl lätt. Det har bara varit två möten och frågan är om gruppen känner tillräckligt till hur de jordlösas rörelse arbetar.

Lucia Barbosa, en 29-årig tjej som är högsta ledare för MST i Bahia, viskar bekymrat till mig att det kan skapa problem. I det dramatiska ljuset från lastbilarna samlas vi igen. Stämningen är upprymd, alla verkar tycka att det är spännande. Vi stiger upp på flaken och så bär det iväg under stoj och glam. Ingen vet vart vi är på väg när lastbilen skuttar fram på de smala vägarna mellan täta häckar. Vid varje korsning utbryter det en vild diskussion mellan oss på flaket om vilken fazenda vi ska ockupera. Av säkerhetsskäl är det hemligt.

Framför mig sitter tre systrar tätt ihopkrupna. Medan vi väntade på att åka iväg satt de tysta och tankfulla men nu börjar de sjunga riktigt vackert i tre stämmor. Det är kampsånger, melodierna är glada och struttiga: "Vi har mod, vi har mod". Jag vet inte om det är för att skrämma bort mörkret som rusar förbi oss eller om de bara är glada av äventyret. Så passerar vi en sista grind och får stiga av.

Då hörs det en kraftig knall bakom mig. Jag hoppar till, men så ser jag att det är en fyrverkeripjäs som skjuts upp mot himlen. Vi är framme och det ska firas. Fazendan är intagen. Vi har hamnat mitt i skogen, långt från närmsta hus, för att undvika bråk med dem som eventuellt bor där. De yngre männen är upplivade och skriker och skrattar upprymt, men Joaquim drar direkt ut i skogen och samlar ved. Efter tio minuter har han lagat den första koppen kaffe som han bjuder mig på. Vi samlar oss till ett första kort möte och sjunger än en gång sången om åkrar utan slut och så hittar man en lång stör där MST-flaggan placeras i toppen.

- Symbolerna är viktiga för oss, säger Wilson allvarligt. Flaggan betyder mycket för rörelsen.

Sen sätter vi oss i små grupper på marken och samtalar och skämtar innan vi somnar på marken. Wilson hämtar en filt, jag är ju gäst. Fram emot gryningen blir det lite kyligt så jag ger mig ut på en liten promenad neråt vägen. Det är en smal grusväg som slingrar genom ganska tät vegetation. Det är snarare buskar än träd, en del buskar är gula som gullregn. Är det här bra jordbruksmark tänker jag? Snart kommer jag fram till en å. Bra att här finns vatten, det är nödvändigt i detta torra landskap. Nere vid ån möter jag en av systrarna, hon borstar sina tänder långsamt, ordentligt och liksom tankfullt. Kommer den här ockupationen att lyckas? ser hon ut att tänka Så fort solen kommit upp är det dags för nästa möte. Nu är det dags för nästa symbol för de jordlösas rörelse, hymnen.

- När vi sjunger vår hymn är det viktigt att vi har rätt inställning till den säger Wilson. Vi måste stå med rak rygg. När vi kommer till refrängen lyfter ni vänster arm, knyter näven och sen rör ni armen upp och ner så här, säger han och gör en pumpande rörelse med underarmen.

Det är med tveksamma röster man mumlar med i hymnen, som egentligen ska låta som en riktigt kraftfull kampsång. Ingen kan alla de högstämda orden: "Framåt, framåt med uppsträckta knytnävar, Vårt starka och fria fosterland, som byggs av folkmakten." Joaquim ser på sin knutna näve, som inte riktigt lyckas röra sig i takt med musiken. Så ger Wilson ordet till Lucia som hållit sig i bakgrunden. Hon är liten och späd, men rösten är mörk och bestämd när hon tar till orda:

- Genom att som ni i natt ockupera jorden tillhör ni en stor familj som heter MST. Vi var förut jordlösa, hade ingen jord att bruka. Vi bodde under broar och på gator och visste inte vad vi skulle äta nästa dag. Nu brukar vi jorden och äger livsmedelsindustrier och rörelsen växer varje dag. Det finns 350 000 familjer som har jord att bruka och ytterligare 80 000 familjer väntar i läger som det här.

- Det är en mänsklig rättighet vi har att få jord att bruka, fortsätter Lucia. Den finns både i konstitutionen och i bibeln. Min pappa trodde på regeringens löfte om en jordreform, men det var först när han satte sig upp på en lastbil som ni och ockuperade som han fick sin jord. Inget händer om vi inte gör det själva. Nog med prat, det är dags för handling.

- Ni vet, säger Wilson, att MST förknippas med de svarta tälten av plast. Nu är det er uppgift att börja bygga. Genom tälten visar vi vår avsikt att stanna här till vi fått vår mark.

Männen kastar sig glatt ut i skogen. De skär till skaft för sina skäror och sen börjar de röja. Efter någon timme är marken fri och de första pinnarna på tälten har täckts med svart spännplast.

- Fast de har inte med sig plast tillräckligt, säger Wilson lite uppgivet till mig. Det är tydligt att det hade behövts fler möten. De har visserligen sammanhållning och organisation själva, men de lyssnade inte så noga på allt jag berättade för dem.

Joaquim är lite utanför. Han byter plats för sitt tält flera gånger. Till slut bestämmer han sig för att använda några låga träd som stöttor, men han får inte riktigt till det. Takpinnen faller hela tiden ner. - Behöver du hjälp? frågar jag.

- Nej det är ingen fara, svarar han käckt.

Men jag känner mig ändå lite orolig för honom. Kommer han att klara flera år i dessa enkla plasttält, med den stekande hettan på dan och kylan på nätterna? Kommer han att uthärda det hällande regnet som kanske dränker hans tält? Livet i plasttälten är ett prov på hur hett de jordlösa längtar efter att äntligen få egen jord att bruka. Det kan ta många år innan myndigheterna erkänner det legitima i deras krav. Under den tiden har de inte tillgång till el eller vatten. För det mesta brukar de inte heller jorden utan väntar på regeringens godkännande. Innan dess lever man på tillfälliga jobb och stöd från organisationer som stöttar de jordlösa. Det är i de svarta plasttälten som man svetsas samman till den enhet som sen ska driva ett kooperativt jordbruk. Några är mest lycksökare, medan andra inser att det är en lång kamp som ligger framför dem. Agnarna skiljs från vetet.

Men alla bygger inte plasttält. De tre systrarna håller istället på att fläta palmblad till tak. Det är mycket bättre i det här klimatet. Det stänger ute både värme, kyla och regn. Det är så de själva bott förut. Systrarna kommer från ett samhälle som inte ligger så långt den här ockupationen. Där bor tjugo familjer, varav tretton var med igår kväll. Den äldsta av systrarna tar fram en svart bok och börjar bläddra. Sen ropar hon till.

- Ja, det stämmer. Här står det, i den Heliga Skrift i Första Moseboken: Gud gav jorden åt människorna att bruka. Det stämmer, Herren har givit oss rätten till jorden. Hon ser ut som en predikant när hon läser högt och håller upp Bibeln i luften.

Förutom från fackföreningarna har MST ett starkt stöd från de radikala delarna av den katolska kyrkan. Befrielseteologin som utvecklades under militärdiktaturen lever vidare i det basarbete som radikala präster gör på många håll runt Brasilien, i slumområdena och på landsbygden. MST uppstod faktiskt ur detta arbete, även om man nu frigjort sig från kyrkan, men banden finns kvar.

- Det är dags för nytt möte - ropar Wilson. Men var har ni era redskap, var är knivarna och skärorna, är ni riktiga arbetare? frågar han retsamt när folk samlats. Marsch tillbaka, nu är det dags att inviga ännu en av våra symboler.

När alla lite småskrattande kommit tillbaka med sina redskap ropar han: "Jordreform" och alla svarar "Nu, nu!" och lyfter knivarna och skärorna i luften. En man står längst fram med bar överkropp och han skrattar hela tiden uppsluppet. Nu börjar den viktigaste delen av ockupationen. Lägret måste organiseras. Folk delar in sig i grupper med tio familjer i vardera. Det är dessa familjegrupper som skall bli basen i organisationen. Det är i dem man kommer att diskutera allt från hur man skaffar mat till politik på riksplanet. Varje grupp utser sen en ledare, som tillsammans med de andra ledarna bildar lägrets ledning. Sen måste alla familjer registrera sig, så att ledningen kan gå med en petition till regeringen för att kräva rätten till jorden.

En äldre man på häst passerar förbi. Han är lite avvaktande, men det visar sig att han egentligen velat vara med, men inte vågat. Lite försiktigt frågar han om hur det fungerar.

- Men kom med du också, säger Wilson. Även ni som är lite rädda har rätt till jorden.

Efteråt får jag ett samtal med Lucia som fortfarande hållit sig i bakgrunden, trots att hon är en av rörelsens ledare. Hon kommer från ett fattigt hem och fick bara gå fyra år i skolan.

- Jag tror att det viktigaste med ockupationerna är att man åter får lära sig vad det innebär att vara människa. I skolan och i reklamen skapas inte medborgare utan produkter. Vi förlorar vår självkänsla och vår värdighet. Det är det som är det allra viktigaste vi lär oss i MST: Att det är möjligt att spela en roll i sitt eget liv, säger hon lite tvekande. Att det är möjligt att planera och tänka. Och så ler hon.

- Att det är möjligt att drömma. Ockupationen lär ut detta, du kan vara hela din egen historia.