I staden Salvador i nordöstra Brasilien spirar en social rörelse som för en kamp mot bostadsbrist och arbetslöshet. Sem Teto, De taklösas rörelse, ockuperar övergivna markytor i Salvadors förortsområden och bygger upp samhällen med utgångspunkt i rättvisa och kollektivt ansvar. Zenit har besökt Cidade Plastica – Plaststaden – där runt 300 familjer bor i enkla bostäder av uppspända plastskynken och träskivor.

– Det har varit en för djävlig dag. Först var det en konflikt mellan dem som arbetade på kooperativet i lägret, alla skällde på alla. Sedan var det några tjejer från Schweiz som var där för att stötta oss, men de verkade inte lita på att jag var hederlig. Jag har två jobb för att överleva och all övrig tid ägnar jag åt rörelsen utan någon ersättning. Ändå verkar de tro att jag bara är ute efter deras pengar. Jag är helt slut.

Tårarna bara sprutar, hon orkar inte längre hålla tillbaka dem. Ana Vaneska är en av ledarna för de taklösas rörelse, Sem Teto, i staden Salvador belägen i nordöstra Brasilien. Hon pekar förtvivlat runt i sin lägenhet som hon inte haft tid att städa på flera dagar. Hon delar den med sin man Pedro Cardoso som också han är en av förgrundsfigurerna inom rörelsen. Lägenheten ligger nära ett av Sem Tetos ockupationsläger i förorten Peri-Peri, men de vågar inte bo där. Som ledare för rörelsen är de hela tiden utsatta för hot, från narkotikatrafikanter eller poliser. Det skulle helt enkelt vara för farligt att bo där.

För Ana Vaneska började det 2003, hon gick på en teaterutbildning och ville göra sin praktik i ett socialt projekt. Det blev Sem Teto, som då var en helt ny rörelse i Salvador. Men hon upptäckte att teater kanske inte var det allra viktigaste behovet just då.

– Hungern var viktigare än teatern, arbete och hälsa måste komma först. Men nu har vi en teatergrupp som arbetar med De Förtrycktas Teater med Augusto Boals metoder, berättar hon.

Ana Vaneska blev förförd av rörelsen, dess energi och behoven som var så tydliga. De taklösas rörelse hade uppstått när en grupp hemlösa ockuperade ett område nära flygplatsen för att bygga hus. Dessa invasioner, som man kallar dem i Salvador, är vanliga. Majoriteten av invånarna bor i improviserade hembyggen som efterhand blir till mer etablerade stadsdelar. Det är sådana täta ansamlingar av enkla tegelhus man kan beskåda längs infartsvägarna till tremiljonerstaden.

Men denna gång valde ockupanterna att söka stöd hos en vänsterpolitiker. Pedro Cardoso arbetade hos denne, och det var så rörelsen uppstod. Nu bor 5000 familjer i drygt 20 olika ockuperade områden runt staden. Det senaste består av 20 familjer som tagit över ett tomt hus nära centrum, men de största är tältläger på ockuperad mark. Ana Vaneska tar med mig till lägret i Peri-Peri. Hon hoppar över spåren för lokaltåget, hittar en smal passage mellan två skjul och så hamnar vi på en fotbollsplan.

– Den fanns här när vi ockuperade och användes av folk här. Vi ville inte bli fiender med dem så den fick vara kvar. I framtiden hoppas vi att det kan byggas skola och samlingslokaler här. För det mesta när man ockuperar tänker man inte på sådant. De flesta roffar bara åt sig mark åt sig själva. Men vi vill bygga ett nytt rättvist samhälle, då måste vi tänka på det gemensamma.

Det bor ungefär 300 familjer i lägret, de flesta av husen är enkla baracker av trä och spännplast. Cidade Plastica – Plaststaden – kallas den. På senare tid har några börjat bygga mer permanenta hus av tegel, vilket har skapat en del konflikter. Pedro Cardoso försöker förklara bakgrunden.

– Det finns 150 000 taklösa familjer i Salvador, 25 000 av dem är registrerade i vår rörelse. Staden säger sig ha flera olika projekt för att bygga hus, men vi ser inget av det. Det finns olika projekt beroende på hur mycket familjen tjänar och de som bor här tillhör de allra fattigaste som bara tjänar en minimilön. För dem verkar staden inte vilja bygga något alls, säger han.

Efter många manifestationer och uppvaktningar fick Plaststaden, för två år sedan, ändå ett löfte om att staden skulle bygga enkla hus för de boende här. Men ännu har inget hänt.

– Skulle vi börja bygga själva kommer staden direkt att säga att ”nu behövs det ju inga hus”. Vi vill i stället att de håller sitt löfte. Jag försöker förklara detta för dem som bor här, men jag kan förstå att de börjar tröttna. Det är slitsamt att leva provisoriskt år efter år, konstaterar han.

Till vänster ligger ett lite större tegelhus, där dörrarna står öppna. Det är Ana Vaneskas stolthet; kvinnokooperativet, som har byggts med stöd från hemlösa i Sverige. Det var när Ana och Pedro var på utbyte på Ny Gemenskap i Stockholm som tankarna på ett projekt växte fram. Det började med kooperativ för kvinnor som skulle tillverka souvenirer vilka föreställde utrotningshotade djur. Intresset var stort och de första månaderna var det 30 kvinnor som lärde sig tekniken. Men efterhand troppade de av. Planen var att man efter sex månader skulle börja bli självförsörjande, men så långt kom man inte.

– Det är ett jättestort problem, de väntade att de skulle bli försörjda av projektet. Så fungerar det ofta här. Vi hade inte förberett dem på rätt sätt, men jag kan också förstå dem, de behöver pengar till mat, säger Ana Vaneska.

De mest engagerade gjorde då en nystart, de började sy väskor vilket fungerade bättre. Men så fick de kontakt med en grupp från Schweiz, Kockar utan gränser. Gruppen åkte runt och startade folkkök på olika platser, och kooperativets lokaler skulle passa perfekt. Symaskinerna fick flytta till ett annat ockupationsläger och ersattes av kittlar.

Modellen hämtade man från Ny Gemenskaps servering i Stockholm. Till och med det blygsamma priset på tio kronor för en maträtt blev samma som i Stockholm. Nu kommer mer än 100 personer hit varje dag och äter, till och med folk från andra sidan järnvägen har hittat hit. Kollektivet har blivit en naturlig samlingspunkt för dem som deltar i ockupationen, och även männen har lärt sig respektera det. I början var det inte så, några av dem försökte till och med ta över det och göra om det till sin privata bar.

Det är kvinnorna Ana Vaneska engagerar sig för starkast. Hon har varit med och bildat De Taklösas Krigarkvinnor, som deras avdelning stolt kallar sig.

– Det är de som drar det tyngsta lasset. Ofta är de ensamma familjeförsörjare, sen måste de sköta hemmet. Och det är kvinnorna som tar det största ansvaret i kvarteren där de bor. De är också i klar majoritet i lägren. Ändå är det gubbarna som vill bestämma, säger hon.

En kilometer närmare centrum ligger ockupationen Escada. Där är det tre kvinnor som dragit det tyngsta lasset sedan en manlig ledare ett tag behandlade ockupationslägret som sitt eget lilla kungadöme. Enligt Ana Vaneska sålde han tomter till folk och stoppade pengarna i sin egen ficka. Men nu är det bara en kvinna kvar. Mira Paulinha sitter på en pall utanför sin lilla barack och berättar vad som hänt med de andra två.

– Lolo mådde så dåligt att hon inte orkade mer. Den andra kvinnan var mycket tuff. Hon konfronterade några unga killar som började sälja droger i mindre skala. Det slutade med att de överföll henne en tidig morgon och brände ner hennes barack, så hon kunde inte vara kvar. Nu är jag ensam. Det finns visserligen några fler i ledningen, men de gör inte så mycket. Männen har svårt att acceptera att det är jag som tar ansvaret, skriver lappar på min dörr, säger hon.

Narkotikahandeln är ett stort problem för rörelsen. Många unga killar hittar inget annat sätt att försörja sig och de kan tjäna bra på det. Ana Vaneska har svårt att se hur de skall tackla det problemet. De taklösas rörelse är inspirerad av de jordlösas rörelse MST, som är en av klotets viktigaste sociala rörelser. Men de taklösas situation är mycket mer komplicerad.

– På landet är man mycket mera disciplinerad, här blandar sig stadens smuts in i det hela – narkotikatrafiken, den korrumperade polisen, brottsligheten, prostitutionen och misären. Det är mycket svårare att ändra folks uppförande, det är så mycket som spelar in.

Det skulle kunna vara farligt för Ana, Pedro och Mira om de angrep narkotikatrafiken för hårt. De har därför känt sig tvungna att acceptera att den finns, men ber dem ligga lågt. Det är ett kontroversiellt beslut, i andra städer där knarkligorna är ännu mer organiserade har de taklösas läger tagits över av trafiken.

– Drogerna är ett socialt problem, det är staten som måste skapa en socialpolitik som gör slut på detta, det måste skapas alternativ för ungdomarna. Vi har inga vapen, vi kan inte skydda oss. Samtidigt respekterar de oss, ser att vi gör ett bra arbete, säger Ana Vaneska.

Lika komplicerat är våldet mot kvinnorna, berättar hon. Vid ett tillfälle försökte hon få en kvinna som misshandlades av sin man att lämna honom. Men direkt blev hon varnad av andra kvinnor som sa ”Gör inte så, för då skulle han kunna ge sig på dig också”.

– De säger ”lägg inte din näsa i blöt i konflikter mellan man och kvinna”. Jag håller inte med. Vi försöker bygga ett rättfärdigt samhälle och det står i våra stadgar att våld mot kvinnor är förbjudet.

Våldet mot kvinnor finns överallt, men enligt Ana Vaneska är det värre för de fattiga kvinnorna, de har ingenstans att fly. Medelklasskvinnorna har mer resurser, de kan ta sig ur det och de kan sina rättigheter bättre. Ganska nyligen har den brasilianska regeringen antagit en lag som ger misshandlade kvinnor rätt till skydd så fort de anmält ett övergrepp.

Men kan de lita på polisen? Den är ofta korrumperad och direkt inblandad i våldet. Eurina Rodrigues, som var en av ledarna inom rörelsen, fick sina två barn misshandlade av polisen. Hon anmälde fallet, men hotades direkt. ”Dra i bromsen”, sade polisen. ”Lägg ner processen.” Det slutade med att några män, med största sannolikhet poliser, klockan tre på natten kom till den lägenhet där de just då bodde. De bröt upp dörren och förde Eurina och hennes man till ett rum längst in, medan de låste in döttrarna i ett annat rum. Makarna lades ner på golvet och sköts kallblodigt i huvudet, berättar Ana Vaneska.

– Just då gick polisen systematiskt in i våra ockupationer, hotade och slog, skrämde folk. De kom fem på morgonen och slog in dörrarna, kom med vapen och helikoptrar. De band folk på stolar, slog dem i magen, satte plastpåsar över huvudet. De sa att det var för att bekämpa trafiken, men i praktiken var polisen inblandad i trafiken.

Efter flera försök att få kontakt med sekreteraren för mänskliga rättigheter i delstaten fick de till slut träffa honom, sedan en senator från ett litet vänsterparti agerat. Det blev bättre, nu kommer polisen mest för att de letar efter brottslingar, enligt Ana.

– I går kom de in och sköt, men de gick in efter en man de sökt längre, så det kändes inte lika dåligt. Men folket där klagade i alla fall, det var inte bra att skjuta där mellan plasttälten, en kula kunde lätt hamna fel.

Hennes man Pedro har ofta blivit hotad till livet, det kan vara flera olika orsaker som ligger bakom. Ibland är det av korrupta poliser, ibland rör det sig om kriminella och ibland handlar det om interna konflikter. Ett tag var det en pastor i en evangelisk församling i närheten som ville komma över marken i Peri-Peri. Ana Vaneska själv har blivit hotad tre gånger. En gång när hon var i ockupationslägret och polisen plötsligt dök upp och slog vilt omkring sig. Då stannade hon kvar för att lugna ner situationen tillsammans med en juridikstudent som stöttade dem.

– Vid ett annat tillfälle började de ringa hem till oss på natten och hota oss, vi viss-te inte om det var poliser, narkotika eller markspekulanter. Spekulanterna kommer ofta med polisen eller narkotikatrafiken. Vi tror nu att det var spekulanter, just då var det många som ville komma över marken för att sälja vidare, säger hon.

Trots alla problem kämpar rörelsen vidare och växer sig långsamt starkare. De försöker utbilda medlemmarna, skola dem politiskt, bygga upp en kader av ledare. Det kommer hela tiden nya frivilliga, några ger snabbt upp, några stannar kvar. Ana Vaneska hoppas att några av dessa skulle kunna avlasta henne lite, så att hennes liv inte fortsätter att vara så pressat. Syftet med verksamheten är att pressa myndigheterna till att bygga billiga lägenheter för dem som inte har någonstans att bo. Men boendet är inte det enda problemet, arbetslösheten är enorm. Många lever på tillfälliga jobb, ännu fler på den inofficiella arbetsmarknaden. De går omkring och säljer på gatorna eller samlar lump. Det är hela den sociala situationen som är hopplös.

– Folk här har låg utbildning, är arbetslösa, är drogberoende. Vi finns hela tiden i denna fruktansvärda misär och försöker som rörelse vara ett alternativ. Mitt i detta känner vi oss förtryckta, säger Ana Vaneska.

Hon börjar gråta igen, men rycker snabbt upp sig och rätar på ryggen.

– Vi har ett mål, ett perspektiv och en politisk målsättning. Vi är en social rörelse och vi vet att det finns delar av samhället som är emot oss. De ser oss som fiender, som bråkstakar och de försöker få opinionen med sig på detta. De har massmedia på sin sida, de är mäktiga. Men vi kommer inte att ge upp.