När vi passerat vakten i ytterdörren rusar en kvinna fram till oss:

- Det är banditer här inne, och ledningen gör inget.

Efter en lång och intensiv diskussion lämnar vi henne och går vi vidare i den övergivna textilfabriken. Det har regnat i flera dagar så cementgolvet i den stora hallen är täckt av vatten, vi måste vingla på några spångar. Fabriken ockuperades av de taklösas rörelse i Salvador för ett år sedan. Nu bor här 150 familjer som hoppas på att regeringen skall ge dem någonstans att bo. En trappa upp kommer vi till en lång korridor som liknar vinden i ett 30-talshus, på bägge sidor är det avbalkat med tunna träskivor, i varje avbalkning bor en familj. I en av dem bor Ana Paula Santos Pinheiros

- När jag var åtta år dog min mormor som haft hand om mig sedan mina föräldrar dog. Då flyttade jag ut på gatan och bodde på stranden i 12 år. Jag födde upp mina två barn där, min son Michel är sju år nu. Hon sitter där leende på en bänk med sina barn i knäet, och kan inte vara nog tacksam mot rörelsen för att den gett henne ett nytt liv.

- Jag brukade tigga mat vid en restaurang. En dag såg jag en tidning på bordet där det stod att de taklösas rörelse ockuperat ett hus i närheten. Jag brydde mig inte om maten längre, jag rusade hit så fort jag kunde.

Hon beskriver lyriskt hur fantastiskt det är att kunna gå och duscha när hon vill och laga mat när hon är hungrig. På gatan finns alltid risk att bli rånad eller att någon kastar bensin över en och tänder på. Hon försörjde sina barn genom att göra små tjänster som att vakta bilar.

- Eller genom att sälja min kropp, säger hon, sänker rösten och gör en gest från huvudet ner till fötterna. Jag bodde på gatan, inte i tolv dagar eller tolv veckor, det var tolv år, det var ett lidande och en kamp. Nu har mitt liv förändrats, jag har dokument och ID-kort, mitt liv började här. Jag har också fått en man som kommer att bli far till mitt nya barn. Mitt barn kommer att födas här inne och inte på gatan, det blir en ny erfarenhet.

Men de flesta som tränger ihop sig i det här mörka ruffiga huset kommer inte direkt från gatan. Aidinalva Barbosa de Souza är en glad stilig kvinna, det är svårt att tro att hon är 46 år. Hon plockar upp en träskiva och så blir det ett enkelt bord, hämtar några frottéhandukar som blir dukar och häller upp kaffe. "Man måste kunna improvisera". Hon levde på 260 real i månaden, hyran var 150 real, så ville värden höja den. Då började hon gå på de taklösas möten, en dag var det dags att ockupera.

- Allt var hemligt innan, bara ledarna visste. Vi gick till fots, sjöng och ropade slagord. Bara någon dag tidigare hade jag gått förbi och sett på det här huset. Jag tänkte att det är synd och skam att ett sånt här hus skall stå tomt när så många inte har någonstans att bo. Det blev lite symboliskt för mig att vi kom just hit. När vi gått in var det mycket att städa, har fanns ingen elektricitet, Vi hade med oss tvättmedel, borstar och el-sladdar eftersom vi måste tjuvkoppla. Så började vi städa. Jag var med och att organiserade, jag tycker om det även om det är svårt, folk är mycket komplicerade här.

Varje lördag har de möten för hela huset. Förutom att informera om hur rörelsens krav avancerar försöker man lösa de praktiska problemen, alla måste ta ansvaret för städning och vakthållning.

- Vi har problem med grannar som bråkar med varandra. Det finns folk som inte deltar i det gemensamma arbetet eller som kastar ut sopor genom fönstren. Vi försöker skapa regler här så att folk skall få det bättre. Det gäller också att se till att folk inte stjäl, gör man det eller använder droger, bråkar eller gör andra dumheter kastas man ut.

Nu undrar jag vad det var med kvinnan vid entrén? Aidinalva berättar att den kvinnan anser att det finns folk härinne som håller på med småkriminalitet på stan. Problemet är att hon inte har några bevis. Aidinalva tillhör styrelsen och tycker det är ett svårt att skicka ut folk på gatan igen.

- Det var ett par som bråkade mycket, mannen slog kvinnan. De menade att det var deras ensak, men så är det inte. Vi påverkas alla av vad som händer och det beror inte bara på att väggarna är tunna. Jag ville slänga ut dem, men de hade barn och inga inkomster. De skulle komma i ett mycket svårt läge på gatan, så de fick en chans till.

Människorna här kommer från mycket svåra omständigheter, egentligen utför rörelsen ett gigantiskt socialt arbete. Tyvärr är det många som bara är intresserade av att få någonstans att bo, de ser inte rörelsens större målsättning.

- Majoriteten tänker bara på sig själva. Går de på toaletten tänker de bara på att den skall vara ren när de kommer in, hur den ser ut när de själva gått ut bryr de sig inte om. Vi måste gå tillsammans och tänka på allas bästa. Det gäller också att få folk att förstå att vår rörelse också kämpar för arbete, utbildning sjukvård, kort sagt ett drägligt liv. Jag tycker trots alla problem att vi gör ett fantastiskt arbete, säger Aidinalva och ler.

Sedan Lula tillträtt som Brasiliens president har de taklösas rörelse växt snabbt i Salvador. Det finns 24 000 familjer inskrivna, av dem bor 3 500 familjer i någon av de 21 ockupationerna. De övriga samlas i de basgrupper som finns runt stan. Varje lördag samlas några hundra personer under bar himmel i förorten Lobato framför ett skjul där fem familjer bor provisoriskt. Pedro Cardoso är en av rörelsens ledare, han ställer sig på en stol och förklarar:

- Det verkar som om vi kommer att få de första husen av regeringen. Nu gäller det att delta, på torsdag skall vi genomföra en stor demonstration och det är de som deltar aktivt i vårt arbete som hamnar längst fram i kön till husen.

Det uppstår genast en livlig diskussion, en kvinna beskyller de lokala ledarna för att inte vara tillräckligt aktiva. En av dem försvarar sig och det blir nästan slagsmål. Efteråt berättar Pedro att det var fem aktivister som startade den här rörelsen för ett och att halvt år sedan. Nu börjar det dyka upp ledare från de egna leden, som Aidinalva.

- Vi har växt så snabbt eftersom Lulas nya regering inte förföljer de sociala rörelserna. För första gången skapas det nu också bostadsprogram för de fattigaste, de som tjänar mindre än 700 kronor i månaden. Vi har fått löfte om 1200 hus från regeringen, hyresfria eller med mycket låg hyra.

Problemet är att rörelsen är helt utan pengar. De har ingen egen lokal och inga resurser för att utbilda de nya ovana ledarna. Behoven är enorma och de få aktivisterna går på knäna.

- Du känner inga där i Sverige som kan hjälpa oss, säger Pedro hoppfullt innan vi skiljs åt.