Utanför polisstationen står en sliten blåvit stadsbuss med varningslamporna på, några lite förskrämda passagerare sitter kvar inne och kikar försiktigt ut genom rutorna. Innanför grindarna ligger specialenheten för bussrån i Salvador. Där sitter några andra passagerare och bläddrar i tjocka buntar med bilder på bussrånare medan konduktören utfrågas av en av poliserna.

- Vill du se vad som hänt? frågar mig Altino en ung svart polis i 35-årsåldern. Det är bara att hänga på.

Så får jag åka iväg i den civila polisbilen med Altino och Jadilson som kör, bredvid mig i baksätet sitter Bigode de Ouro, guldmustaschen, en lite buttrare polis som närmar sig pensionsåldern. Vid första trafikljuset studsar Altino ut och rusar in i en affär som bara är ett hål i väggen, där köper han en smärjelduk. Sedan tar han fram sin pistol ur bakfickan och putsar den kärleksfullt.

Den första anhalten är ett sjukhus, där vi snabbt passerar förbi vakterna. I en stor sal som närmast verkar fungera som en korridor sitter det folk på britsar och stolar. En äldre man som bara är skinn och ben lämpas försiktigt över på en bår, han verkar inte ha så många dagar kvar att leva. Bredvid honom sitter Reginaldo Melo och följer noga vad som händer. Det var han som körde bussen och nu har han ena handen uppknuten i ett paket, det var där kulan träffade.

- Jag mår bra nu, framförallt eftersom jag fått reda på att både kvinnan och polisen är oskadade. Det var en rånare som kom in i bussen, men det visade sig att det fanns en uniformerad polis som passagerare. Denne försökte ingripa och då sköt rånaren.

Det är inte första rånet Reginaldo varit med om. Sist han blev rånad var det ganska otrevligt, det var mörkt och det kom en stor grupp beväpnade män. Först senare fick han reda på att de var poliser. Han blev lite skrämd då och fick arbeta i reserven i fem dagar och sen byta busslinje.

- Hur blir det nu då.?

- Jag, det blir väl reserven igen. Jag kan knappast köra på några dar, säger han och håller skrattande upp handen.

Altono och Jadilson drar ut mig till bilen, genom trånga gator med många håll rusar bilen mot ett annat sjukhus. Mottagningsrummet är belamrat med skraltiga sängar där folk ligger i nattskjortor på slitna trasiga lakan. Nästan alla har en droppflaska stående på en ranglig ställning.

- Ser du situationen? säger Altino och nickar menande mot sängarna. Altono och Jadilson springer vidare genom korrdirerna, de nästan studsar fram på ett krängande nonchalant sätt, ungefär som poliserna i TV-serierna från USA.

I ett smutsgult rum står några sängar, i en av dem ligger en manskropp i en plastpåse. Hans hud är redan gulnad nästan vaxartad, men full av skråmor. Det är han som rånade bussen och han blev inte mycket mer än 20 år. Altino tar upp sin mobil och tar några bilder till registret innan de skyndar tillbaka till bilen

- De blir sällan äldre än så här de killarna, de dör innan de blir 30, säger Altino. Det är brutalt och mycket våld, men vi måste skydda oss. Fast vi löser inte de här problemen med mera våld, det är social rättvisa som behövs.

- Vad händer med poliserna som sköt honom ? Blir de åtalade? Altino förstår inte frågan.

- Nej det var väl inget konstig, de sköt en rånare, det är så det går till.

Tillbaka på polisstationen träffar vi konduktören konduktören Gecival Santos som gärna berättar hur det gick till. Han talar med stora gester, visar precis hur allt hönde.

- Jo, jag satt där vid spärren och så kom killen in. Han tog upp sin pistol, men jag satt lugnt kvar som man skall. Då visade det sig att det fanns en uniformerad polis i bussen men han var obeväpnad. Rånaren tog då en kvinna som gisslan, höll pistolen mot hennes huvud. Han kastade kvinnan över polisen, bägge föll ihop på golvet. Han sköt men kulan träffade min kamrat chauffören, sen rusade rånaren ut ur bussen i panik. Det kom flera polisbilar, de förföljde honom flera kvarter innan de lyckades skjuta ner honom.

Det är inte första gången Gecival blivit rånad. Efter det sista rånet hände inget speciellt, han fick bara byta linje. Han gjorde ju precis som man skulle göra, satt lugnt kvar utan att göra motstånd. Är han inte rädd att arbeta?

- Det är klart att hjärtat slår lite snabbare när det sker ett rån, men jag vill inte tänka på det sedan. Vad skall man göra, det är ju min enda försörjning. Jag måste arbeta kvar.

Amarilda Marcela da Luz är en medkännande kvinna i 40-årsåldern med ett pärlande skratt. Det är hon som är chef för enheten för bussrån. Den inrättades 1998 när rånen blev alltfler, till slut genomförde bussförarna en strejk som korkade igen hela den väldiga tremiljonerstaden. Då genomfördes upp till trettio rån om dagen, nu har man kommit ner till ett snitt på sex.

- De som begår brotten är arbetslösa, bor i stans periferi. Om någon rånare har ett fast arbete blir vi undrande, det är mycket ovanligt. Men det finns också några som säger att de hellre bor här i vårt miserabla häkte än på gatan. Det är inte mycket pengar rånarna får med sig, 100-150 kronor. Rånen sker för det mesta nära sluthållplatsen då det finns mer pengar i kassan. Uppger konduktören att det är mer blir poliserna misstänksamma, då är det troligen konduktören som försöker luras.

- Nästan alla rånarna är svarta, konstaterar Amarilda. Det finns en rasism, man blandar ihop de svarta med brottslingar. Slaveriet tog slut för länge sedan men de svarta fick ingen plats i samhället.

På enheten för bussrån arbetar 90 civilpoliser och 135 militärpoliser. Amarilda är nöjd med de framsteg man gjort, genom att arbeta systematiskt har man lyckats ta fast många av rånarna, även de ligor sim opererat. Nu finns här 89 fångar i häktet, som är byggt för högst 16. För ett rån får man 2-3 års fängelse. När man dömts i domstolen förs man tillbaka hit, det finns inte plats i vanliga fängelser. - Är du beredd på en chock, frågor Amarilda? I så fall kan du få se vårt häkte Redan på långt håll känner man en frän doft från många människokroppar. Den unkna värmen strömmar ut genom gallret. En kille sitter på golvet med armen utanför, flera hänger mot gallerdörren.

- Det är rent där inne, säger Amarilda, de städar varje dag själva. Men vi misshandlar dem, det är omänskliga förhållanden, jag skäms.

Det finns inga sängar, inte ens madrasser, de ligger på golvet, knappt att det finns golvyta till alla. Hon brukar gå hit varje dag för att prata med dem och undvika att det kommer till bråk. Några av killarna kommer nu fram till dörren och ber ödmjukt om att få gå till tandläkaren, hon lovar försöka hjälpa till. En kille med vänliga öppna ögon söker kontakt och börjar prata med oss. Amarilda förklarar att han fungerar som en slags ledare i häktet, blir det bråk brukar han lyckas medla innan det gått för långt. Han heter Raimundo Portela och Amarilda ger mig tillstånd till en intervju. Gallergrinden öppnas och vi går iväg några meter för en pratstund.

- Jag arbetade på olika däckverkstäder, men så tog jobben slut. I två år gick jag arbetslös, sen skulle min tjej föda barn och jag visste hur jag skulle försörja dem. En kväll var jag hungrig och desperat. Jag försökte råna en buss, men jag misslyckades. Nu sitter jag här sedan ett år och har inte fått se min dotter ännu.

Men vad har hänt med Brasiliens nye president Lula, som själv kommer från fattiga förhållanden? Har det inte blivit någon förändring?

- Jag har inte märkt något, säger Raimundo utan att låta bitter. Det har inte blivit några ny jobb. Du kan förresten inte hjälp mig med kontakter? Jag vill verkligen komma ut härifrån och försörja min familj.

Amarilda lovar att se till att Raimundo skall få se sin dotter och han blir överlycklig. Hon verkar verkligen anstränga sig för att göra de odrägliga förhållandena på häktet så humana det går. Min sista fråga till henne blir om vad som händer med förarna och konduktörerna på de rånade bussarna. Först förstår hon inte frågan, så jag får berätta lite om svenska krisgrupper.

- Vi vet inte vad företagen gör med dem, troligen får de bara byta busslinje. Det enda vi kan göra är att försöka behandla dem väl och med respekt, avslutar hon.