I Bryssel arbetar uppskattningsvis 15-30 000 lobbyister för att påverka EU:s politik åt sitt håll. Det är härifrån politiken kommer. Politiken som räddar bankerna och låter folket betala. I östra Bryssel kring EU:s institutioner växer nya eleganta skrapor med spegelglas och nya ogenomskinliga beslutsstrukturer fram.

En ruggig höstkväll när mörkret faller på samlar Nina Holland och Yiorgos Vassalos från Corporate Europe Observatory en liten grupp för guidning i detta nya Europa. ”Edelman” står det på en ganska anonym port vid en öde gata. Edelman är ett av många konsultföretag som gör lobby åt andra. Deras specialitet är att göra kampanjer som verkar komma från gräsrotskampanjer. Förra året organiserade de en festlighet på Renaissance Hotel för ett stort antal beslutsfattare med mat som framställts av genmodifierade grödor. Ett nätverk av bönder, intresserade av mer frihet, sades ligga bakom. I verkligheten var det lobbygruppen EuropaBio, som arbetar för att genmodifierade produkter skall tillåtas, som betalade allt. Idén var att det fanns en massa bönder där ute som vill producera GMO-majs, berättar Nina. Det var ett klumpigt försök, men det är så här det ofta går till. Ibland är det svårt att avslöja.

– I det här fallet var det så uppenbart att det var företagsintressen som låg bakom och de tvingades erkänna, berättar Nina.

Den här tekniken används alltmer. Lobbyintressen skapar en NGO eller något som verkar vara en gräsrotsrörelse för att ge bilden av att det finns engagerade människor som stöder deras åsikter. Det kallas ”astroturf” på engelska och betyder ”konstgräs”. Det är inte bara dessa skapade organisationer som för fram företagens intressen. WWF (Världsnaturfonden) var exempelvis tillsammans med det schweiziska företaget Coop Swiss mycket aktiva för att ta fram ett förslag för ansvarsfull produktion av soja. Det förslaget har nu godkänts av EU-kommissionen och innebär att det är fritt fram att använda växtgiftet parakvat som är förbjudet i Europa. WWF arbetar ofta tillsammans med företagen.

Vid Meeûstorget ligger den ständiga svenska representationen vid EU. På västsidan tornar några moderna kontorsborgar upp sig bakom spegelglas. Där finns Burson-Marsteller, ett av alla dessa påverkansföretag som blivit ökänt för att bland annat ha arbetat för diktaturerna i Argentina och Indonesien. Granne till dem ligger ISDA (International Swaps and Derivatives Association). Nu börjar det brännas. Det är en internationell organisation för dem som arbetar med derivat, en av de nya finansiella instrument som gör det möjligt att tjäna pengar också när ekonomin går ner.

Derivaten har spelat en stor roll för att öka på krisen i Grekland och Portugal genom att driva upp dessa länders räntor, säger Yiorgos, som själv är grek. De fungerar som en vadslagning på att ett land skall gå bankrutt och fungerar som en självuppfyllande profetia. Räntorna på grekiska statspapper ligger på 14 procent trots att bankerna som lånat Grekland pengar lånat dem för kanske en procent. ISDA har framgångsrikt lobbat för att förhindra regler kring dessa derivat. Inte ens den mest perversa av dessa instrument, så kallade ”nakna CDS”, har förbjudits. CDS är en försäkring om att ett lands statspapper inte skall förlora i värde. Men det är möjligt att ta denna typ av försäkringar, utan att ha något kapital att försäkra. Då hoppas man helt enkelt att landet skall få problem, dessutom agerar man kanske för det.

Det är många som agerat för att förhindra att dessa finansiella instrument inte skall regleras kraftigt. Ganska likalydande förslag har kommit från olika parlamentariker som är i det närmaste identiska med dem som föreslagits av lobbygrupper som arbetar för finansindustrin.

En av de parlamentariker som lagt fram dessa förslag är Olle Schmidt från Folkpartiet. När hans kontor tillfrågas om dessa likheter påstår en assistent att förslagen inte kommer från lobbyn utan snarare den svenska regeringen, som råkar ha liknande åsikter som derivatlobbyn.

– Krisen skapades av den finansiella sektorn, säger Yiorgos upprört. Men EU vill inte reglera dem, istället skall folk betala, fast de inte är skyldiga.

När EU skall reagera på krisen hämtar man därför sina metoder från de stora lobbygrupperna inom industrin och finansvärlden. Det har lagts fram ett antal förslag som är påfallande lika. Egentligen är det samma agenda som funnits länge från finansintressena som nu förs fram av kommissionen, parlamentariker och organisationer som Business Europe. De illustrerar mycket åskådligt Naomi Kleins Chockdoktrin. Det gäller att använda krisen för att driva igenom en politik som det hade varit omöjligt att få igenom vid ett annat tillfälle.

Business Europe är företagens egen topporganisation som arbetar här i Bryssel. En annan grupp som också har mycket inflytande är European Roundtable of Industrialists, som består av ledande europeiska industrimän. Förslagen har bland annat förts fram inom den så kallade Europakten och bygger på företagens analys att krisen beror på höga löner och stor offentlig sektor. Lösningen låter därför som arbetsgivarnas våta dröm. Det gäller att hålla nere lönerna, avskaffa centrala löneförhandlingar och istället bara tala om lön enbart efter konkurrensförmåga. Pensionerna skall hållas nere och det skall bli mer indirekta skatter, som gynnar höginkomsttagarna. Varje land måste också föra in i sin konstitution att man inte får ha för hög statsskuld. Denna hårdföra ekonomiska politik skall genomföras bland annat med ett antal åtgärder som benämns The Sixpack. Där ingår böter och andra bestraffningar om ländernas budgetar inte anpassas efter kommissionens krav. I ett längre perspektiv öppnar detta för att EU helt tar över den ekonomiska politiken inom EU.

– Det vi ser är bara mer av den politik som förts inom EU de senaste tjugo åren. Trots att det är denna politik som skapat krisen vill de ha mer av samma sak. Det de är ute efter är att skapa en konstant åtstramningspolitik, för att bli av med alla de sociala framsteg och rättigheter vi lyckats kämpa till oss.

Banden mellan kommission, parlamentariker och lobbygrupper binds på många olika sätt, en del mycket effektiva. Det har exempelvis utvecklats ett slags svängdörrar mellan den politiska nivån och affärsintressena. Av de tretton kommissionärer som avgick 2010, gick hela sex över till lobbyn eller liknande organisationer. Det blev något av en skandal, och visar hur täta sambanden är och hur lätt lobbyn har att få inflytande. Det är så mönstret ser ut, det finns mycket pengar att tjäna. Svensken Thomas Lönngren var VD för European Medicines Agency (EMA) innan han avgick vid årsskiftet. EMA är ett EU-organ är ansvarigt för att godkänna olika läkemedel inom unionen. Nästa dag öppnade han en egen firma som bland annat arbetade just med lobby mot EU för att få olika mediciner godkända.

De dystra gatorna runt kontoren är övergivna nu på kvällen. Men på Plats de Luxembourg, det torg som ligger precis framför Europaparlamentet, är det desto livligare. Fabian O’Farrel’s är den irländska baren som ligger på hörnet allra närmast parlamentet. Det är favoritstället för konservativa brittiska parlamentariker och lobbyister. Upprymda står de framför lokalen, det låter som om de närmast tjuter av glädje medan de svingar sina glas. Dessa begränsade kvarter är helt avskilda från resten av Bryssel och kallas Europastaden. Den lever sitt eget liv och här är dess bultande hjärta. Det är i dessa kvarter som det demokratiska underskottet växer och frodas.

I frånvaron av en folklig offentlighet och en verklig öppen debatt diskuteras framtiden i Europastaden i konstlade arrangemang och sammanhang som helt kontrolleras av de begränsade ekonomiska intressena. I denna hermetiskt tillslutna värld byggs kontaktnäten och här fattas de viktiga besluten, kanske ikväll. Hög diskomusik pumpar ut från en av barerna.

– Här är det nästa alltid fest, ropar Yiorgos och försöker överrösta kakofonin. Det är här parlamentarikerna festar runt tillsammans med lobbyfolket.