|
Det
omtvistade valet i Etiopien 2005 ledde till kravaller, 200 personer dödades
och mängder av oppositionspolitiker sattes i fängelse. Därefter hårdnade
regimens grepp. Bloggaren Eskinder Nega som
Flamman träffade i Addis Ababa utgör något av en enmansopposition
–
Du ser de där två männen där utanför fönstret. Det är säkerhetspolisen
som bevakar oss, jag känner igen dem väl. Jag vill bara att du skall veta.
Jag
dricker te med Eskinder Nega på ett kafé i de
ruffiga delarna av Addis Ababa, gatan utanför myllrar av skoputsargrabbar
och krokiga tiggarkvinnor. Misären är både påtaglig och plågsam.
Eskinder Nega drev
tillsammans med sin hustru en tidning fram till valen 2005. Tidningen
stängdes av regimen och Eskinder och hans fru kastades i fängelse. Efter
det har de inte lyckats få ett nytt utgivningstillstånd.
–
Jag är en bannlyst journalist, det finns inget lagligt beslut på det,
men det fungerar så i praktiken.
För
att utmana det beslutet driver han därför en blogg som publiceras på en
amerikansk hemsida, en gång i veckan skriver han på engelska, en gång
i veckan på amharic som är Etiopiens nationella språk.
Han
har fängslats flera gånger, sista gången hotades han av polisen.
–
Vi är trötta på att ta dig, nästa gång dödar vi dig.
Han
har också hotats för vad som kommer att hända om det kommer till ett uppror
liknande det i Egypten.
–
Då kommer vi att vidta åtgärder mot dig, säger de. Ett dödshot till.
Situationen
i Etiopien liknar mycket den i grannländerna i norr. Inflationen börjar
likna en hyperinflation, vilket leder till att matpriserna ökar. Arbetslösheten
är också hög.
–
Livet har också blivit så oerhört hårt för vanliga medborgare, jag överdriver
inte om jag säger att vanliga människor inte äter tre gånger om dagen
ens här i Addis, maten har blivit så dyr. Du behöver mycket mer än halva
din inkomst för att ge din familj mat.
Tortyr
och godtyckliga gripanden förekommer enligt människorättsorganisationer
som Amnesty. Tillsammans med den svåra ekonomin har bristen på mänskliga
rättigheter och pressfrihet skapat en explosiv situation. Regimen är mycket
pressad.
–
Det är demokrati vi behöver, så enkelt är det. Den nuvarande regimen är
inte ansvarig inför någon, det är därför det ser så illa ut.
Eskinder
berättar att ett FN organ visat att 8,5 miljarder dollar illegalt har
förts ut ur Etiopien till banker i väst de senaste 20 åren. De enda som
har möjlighet att göra detta är politikerna i regeringen.
–
De objektiva förutsättningarna för ett uppror finns här, livet har blivit
nästan omöjligt. Folk har Internet och följder det som händer i Nordafrika,
även om pressen här förtiger det. Folk har sett möjligheterna och inspirerats.
Den 28 maj firade den etiopiska
regimen och premiärminister Meles Zenawi
att de suttit vid makten i 20 år. Det har blivit allt viktigare att vara
medlem i det styrande partiet.
–
Är men inte med i partiet blir livet svårt. Du måste vara partmedlem för
att få arbeta som lärare eller få offentliga tjänster. Det är inte längre
ett val, det är en fråga om överlevnad.
Olika
Internetsidor uppmanade till uppror den 28 maj, samtidigt som regimen
skulle fira. Det blev inte så mycket firande, men heller inga protester.
Det berodde inte enbart på att militär och poliser var mobiliserade.
–
De protesterna hade organiserats utifrån, av den etiopiska diasporan.
Det organiserades inte av krafter lokalt och det hade behövts. Det är
läxan vi lärde.
Enligt
Eskinder Nega är problemet att den etiopiska
oppositionen är så svag, saknar ledare. Folk litar helt enkelt inte på
den. Ilskan finns, men den kanaliseras inte.
–
I Egypten och Tunisien fanns det hundratals bloggare. Jag är den ende
här i landet. Jag är en utrotningshotad art, skrattar han.
Han
menar att ingen annan vågar eftersom de sett vad som hänt med honom, han
har förlorat möjligheten att leva vidare på sitt arbete. Lyckligtvis ägde
han ett medelstort hus som han kan hyra ut och leva på.
Han
och hans hustru har en son och när han börjar tala om honom förändras
uttrycket i ögonen. Han vet att risken för att han mördas är mycket stor
och han vill naturligtvis se sin son växa upp och hjälpa honom i livet.
Men han har gjort ett val, han har ett uppdrag.
–
Det väcks mycket starka känslor när jag är tillsammans med honom. Jag
vet att jag inte ger honom de förutsättningar i livet han har rätt till.
Vi lever på en mycket låg standard och han kan inte gå i skolan. Det är
svårt för mig att tänka på honom.
Ett
av skälen till att det ändå går att leva så här är att hans fru också
är journalist och tycker att det han gör är viktigt. De har valt att hon
inte skall skriva längre, för att säkra sonens framtid.
–
Någon i familjen måste vara OK om något händer med mig. Familjen behöver
en förälder. Hon ger mig allt stöd, utan det skulle jag inte kunna skriva.
Det är inte jag som är modig utan min fru.
Mobilen
ringer i ett, Eskinder måste vidare. Han ler glatt när han går, spänner
ögonen i mig och uppmanar mig uttryckligen att ta kontakt om jag behöver
hjälp. Han nästan studsar upp för gatan när han ger sig ut i den tilltagande
skymningen. Jag antar att säkerhetspolisen följer honom tätt i hälarna.
|