Publicerad i Arbetaren
den 8 januari 2009 – Inom rörelsen brukar de kalla oss för de tokiga. Vi har nämligen så extremt svåra villkor här i Amazonas. Vi har nästan inga resurser och en oerhört stark motståndare, säger Viviane Brigada och ler ett oemotståndligt leende. Det tog ett tag innan jag hittade fram till MST:s kontor i Belém där Viviane arbetar ensam med en annan frivillig kollega. Telefonen var nämligen avstängd eftersom man inte haft råd att betala räkningen. Dessutom låg kontoret långt ut i periferin, någon lokal i centrum hade man inte råd med. Villkoren för jordlösa lantarbetare och bönder här uppe i delstaten Pará är extremt svåra. Här finns mycket starka jordägarintressen som vill avverka den värdefulla regnskogen och sedan bruka den som monokultur. Priserna på mark är låga, ofta räcker det med att helt enkelt ta över jorden. Det är sociala rörelser som MST som kommer att vara själva kärnan i organisationen. Det finns visserligen ett antal enskilda organisationer (NGOs) i staden som också arbetar med sociala frågor. Men återigen har det märkts spänningar mellan dessa mer resursstarka organisationer och de fattiga sociala rörelserna. Det handlar just nu mest om vilka ekonomiska insatser man kan ställa upp med. Aldalice Otterloo är en barsk kvinna som verkar ha varit med länge. Hon är koordinatör för en organisation som arbetar med folkbildning. Hon berättar att hennes organisation precis avsagt sig ansvaret för att sköta ekonomin för forumet: – Det blir för tungt, vi klarar inte av det. Men det skall bli ett spännande forum. Det finns många enskilda organisationer sociala rörelser i delstaten. Det finns tillexempel 2-300 kvinnogrupper som arbetar i delstaten och de har en mycket stark organisation. Sen finns här grupper som arbetar med de svartas rättigheter, med fiskarna, småbönderna och de homosexuella. Aldalice hänvisar mig till FASE som är en annan enskild organisation som ligger i närheten. Fokuset i deras arbeta är att hjälpa de sociala rörelserna med deras utbildningsbehov. Idag har João Gomes samlat en grupp med lokala ledare från olika gräsrotsrörelser. Det gäller att stärka dem som ledare men också visa dem hur man kan påverka statens politik. Diskussionens vågar går höga, men jag får chansen att tala med Marta Giane som arbetar med en lokal kvinnogrupp i stadsdelen Guamá. Hon är entusiastisk när hon berättar om hur de försöker påverka stadens politik för att förbättra de sanitära förhållandena och skolorna. Men hon får något extra varmt när hon berättar om sin ögonsten: – Vi har ett eget bibliotek som vi kallar Kulturhuset Vårt Bibliotek. Det har vi drivit fram helt själva och det är unikt. De finns mycket få bibliotek i de fattiga kvarteren. Just kvinnorörelsen verkar
mycket stark i Belém, fast kanske är det naturligt. Det är kvinnorna som
ofta ensamma får ta ansvar för barnens framtid i områden där skola och
sjukvård inte fungerar. Kanske kommer de att märkas lite extra under forumet
som kommer att hållas på ett område som kallas Perimetral där det ligger
flera universitet. Fast stadens högerborgmästare ville egentligen lägga
allt på ett konferenscentrum utanför staden. Mitt emot universiteten ligger
nämligen ett stort slumområde. Pará är ett laglöst land med en historia som ofta varit våldsam. Det var här som militärpolis sköt ihjäl 19 jordlösa på öppen landsväg under en marsch som MST genomförde 1996. De verkligt skyldiga är fortfarande fria. Precis samma sak hände 2005 när nunnan Dorothy Stang mördades. Hennes projekt för att hjälpa småbrukare med ekologisk odling i skydd av regnskogen hotade de ekonomiska intressena. Efter flera dödshot sköts hon brutalt ihjäl av inhyrda pistolmän. Dessa har dömts men anstiftaren av mordet har friats av en domstol. Lagen i Pará heter nämligen pengar och det har de stora jordägarna i överskott. Det är oerhört lukrativt här för dem. De börjar med att hugga ner regnskogen och sälja det eftertraktade virket. Den federala regeringen långt borta i Brasilia har små möjligheter att stoppa dem. Här härskar jordägarna med hjälp av inhyrda mördare som helt enkelt skrämmer bort de federala tjänstemännen. Sedan man huggit ner skogen släpper man loss kossorna att beta marken. Jorden är billig och man kan använda stora arealer för extensiv boskapsskötsel, vars kött sedan ger mycket pengar på exportmarknaden. Men nu är det främst sojan som invaderar Amazonas och den kommer in efter korna. Sojabönorna är nu jämte sockerrör/etanol Brasiliens viktigaste exportgröda. Trots alla löften från regeringen sveper jordbruksfronten in i regnskogen. Samma dag som president Lula da Silva för hundrade gången återupprepade att sockerrören inte kommer att påverka Amazonas släppte ett regeringsorgan en rapport om att sockerrören redan finns i tre delstater i Amazonas, bland dem Pará. Nästan samtidigt meddelade den stridbara miljöministern Marina Silva sin avgång. Det var i längden för tungt för henne att kämpa mot de enorma kapitalintressen som finns i agrobuisness i Brasilien. Etanolboomen har ytterligare ökat trycket på Brasiliens olika värdefulla ekosystem som Amazonas, våtlandskapet Pantanal och världens artrikaste savannlandskap Cerradon. De brasilianska storgodsägarna är ökända för sin hänsynslösa framfart där de inte väjer för mord, varför skulle de då väja för miljöhänsyn? Den brasilianska kongressen har precis öppnat för att släppa in oljepalmen i Amazonas, samma palm som orsakat så mycket förstörelse i Indonesien. Amazonas kommer att stå i fokus under forumet och förhoppningsvis kommer detta att hjälpa de sociala rörelserna i deras kamp för att skydda de livsviktiga naturresurserna. Fakta/World Social Forum
och Dorothy Stang |