- Jag blev tjuv för att jag inte ville dö hungrig, det är en sån fruktansvärd död. Jag visste att jag skulle kunna dö vilken dag som helst, men det skulle ändå vara bättre att bli skjuten än att tvina bort. Vi blev alla skjutna, jag har ett ärr kvar på magen, men alla mina andra kompisar har dött.

Wilson Maina

Wilson Maina är numera en gladlynt 37- årig man. Han står på en öppen plats som mest liknar en soptipp i slumområdet Mathare i Nairobi och berättar om sitt liv. Han är mycket charmig när han säger att han var fiif, så uttalar han thief, och samtidigt ler sitt bredaste leende. Men naturligtvis är det ingen rolig historia bakom. Han är född i den här bedövande slummen och det fanns inte mycket andra möjligheter.

- Man föds inte till tjuv, man blir det under vissa omständigheter. Jag är en produkt av den här slummen, jag var en farlig gangster, många var rädda för mig.

Wilson för oss till det lilla krypin där han bor med sin fru och två barn. Rummet är på någon kvadratmeter och är kolmörkt för det finns ingen el. Utanför är gränden en halvmeter bred.

- Det var bra för oss, det var lätt att springa ifrån polisen här och de vågade inte skjuta för kulorna gick rakt genom de tunna väggarna

Men Wilson hade tur han kom i kontakt med Jamii Bora, en rörelse som arbetar med mikrokrediter för de allra fattigaste. En barndomsvän till honom Jane var ansvarig för verksamheten inom i Mathare. Hon övertalade honom att lämna brottsligheten och i stället låna pengar för att starta en egen verksamhet. Men först måste han spara för att få låna.

- Jag hade ju bara stulit pengar så jag visste inte hur jag skulle göra. Då kom jag på jag kunde hjälpa till med att bära säckar vid marknaden. Jag sparade hundra kronor och så fick jag låna tvåhundra. Jag började med att sälja grönsaker. Det kräver inte så mycket pengar. Folk vill ha kött men de har bara pengar till grönsaker. Jag betalade tillbaka lånet på sex månader, nästa lån var på trehundra kronor och jag kunde köpa fler grönsaker.

Wilson lärde sig sparandet kultur. Nu har han tagit 17 olika lån hos Jamii Bora och börjat flera verksamheter som att sälja begagnade kläder och hyra ut rum. Det senaste är tillverkning av smycken som han stolt visar upp. Han har anställt en ung kille som gör smycken åt honom, grabben var förut kriminell.

- Jag försöker hjälpa unga män att komma bort från brottsligheten. Jag tror jag lyckats med en 20 stycken. Jag går direkt på dem, säger till dem att sluta. Sen samlas vi, tar en läsk och snackar.

Jamii Boras verksamhet är inte bara riktad till unga män, flertalet är kvinnor som försöker försörja sina barn. I Mathare finns det många kvinnor som har börjat sälja grönsaker, det är så det brukar börja. Men flera har liksom Wilson kommit längre, driver flera olika verksamheter.

Hela organisationen kryllar av otroliga berättelser, men hur började det hela? Ingrid Munro var en byråkrat av den gamla hederliga svenska typen. I åtta år var hon chef för statens råd för byggnadsforskning. Sen påbörjade hon en karriär inom organisationer som arbetade för de fattigas rätt till bostad, hela tiden stationerad i Nairobi. Parallellt med sitt arbete hade hon kontakt med en grupp på 50 tiggarkvinnor som övernattade under bänkarna i en liten park i centrala Nairobi. När hon skulle pensioneras 1999 och åka hem gav de henne reseförbud:

Ingrid Munro

- En mama kan inte gå i pension, sa de. Ingrid ler åt minnet när hon tar emot i Jamii Boras enkla men välordnade lokaler, som sjuder av verksamhet.

- Mama betyder både madame och mamma på swahili. Mamma är den finaste titel man kan få, en som man tyr sig till. Alla säger att kvinnor är svaga i Afrika, men mamman har en mycket stark ställning. Den enda en president lyssnar på är sin mamma.

I Jamii Bora kallar alla Ingrid för mama, även de som är äldre en henne. Tiggarkvinnorna ville låna pengar av Ingrid, hon visste inte vad hon skulle göra. Mer som ett hugskott kom hon på att det skulle få låna dubbelt så mycket som de sparade.

- Det gick bra, kvinnorna fick låna pengar och kunde betala tillbaka dem. Verksamheten växte så det knakade. Vi måste organisera oss, det namn vi valde var Jamii Bora, vilket betyder bra familjer. Bra familjer handlar inte om inkomster utan hur man uppför sig. Nu har vi mer än 130 000 familjer som medlemmar vilket motsvarar ungefär 1 miljon kenyaner och vi är den största mikrofinansorganisationen här. Dessutom är vi den enda som arbetar med de riktigt riktigt fattiga, så fattiga som tiggare, plantagearbetare.

Det visade sig vara ett genidrag att låna ut dubbelt så mycket som medlemmarna kunde spara. Det innebar att verksamheterna aldrig växte för snabbt. Dessutom fanns det alltid ett sparkapital bakom så det var väldigt få som misslyckats.

- Vi säger att de får tillgång till en stege som de kan använda för att klättra ut ur fattigdomen. Klättra får de göra själva, vi klättrar inte åt dem, men stegen får de tillgång till. På flera sätt liknar vi en gammaldags svensk folkrörelse.

Verksamheten växte sedan fram utifrån behoven. Man upptäckte att när man inte kunde betala tillbaka berodde det ofta på att någon i familjen var så sjuk att den måste tas in på sjukhus. Då prioriterade man naturligtvis sjukvården framför att betala tillbaka lånen. En undersökning visade att det var för dyrt med vanliga sjukförsäkringar. Då tänkte Jamii Bora tvärt om, hur mycket kan våra medlemmar betala? Man kom fram till hundra kronor om året och sen gällde det bara att kunna ge medlemmarna den vård de behövde. Det har man lyckats med och kan till och med fondera lite pengar. På samma ad hoc sätt har man startat en livförsäkring, en folkhögskola och en nykterhetsförening.

- När man arbetar med fattiga människor kan det så gulligt ut, men det måste finnas en effektiv organisation och vara ekonomiskt bärkraftigt också., säger Ingrid bestämt. Vi är effektiva för att alla 251 medlemmarna i vår organisation kommer från medlemskåren de vet vad det handlar om. Samtidigt använder vi en spetsteknologi i våra kontor som utvecklats speciellt för oss, med plastkort och tumavtryck som förmedlas till vår server med GPRS-teknik.

Hela Jamii Bora verkar vara en enda stor saga, där Ingrid får rollen av Selma Lagerlöf, men där allt är sant.

- Jag har arbetat för stora förvaltningar men jag har aldrig haft ett så viktigt jobb som jag har nu. Jag har bestämt mig för att jag inte har tid att bli gammal, säger Ingrid med blid stillsam värme och en humoristisk glimt i ögat.

I Slummen i Nairobi är grotesk, men där växer också hoppet.