I Korogocho har ungdomarna organiserat sig för att bekämpa hopplösheten och våldet

När de kommer vällande från slumområdet Kibera på World Social Forums första dag kommer de med på Afrikas hela slumrande obrukade energi. De dansar och sjunger i sina färgglada kläder och deras banderoller ropar om rättvisa för Afrika. Jag får rysningar hela kroppen. Under konferenserna i Nairobi brukar centrala stan stängas av för sluminnevånarna. Nu startar i stället forumet just där, och det är en bra signal.

Hela 66 000 delegater har kommit från hela världen för att diskutera rättvisa, miljö och fattigdomsbekämpning under fyra intensiva dagar. Det är en överväldigande mångfald av ämnen som tas upp under de 1 200 seminarierna. Jag blir yr bara av att titta på katalogen. Det är som en stor marknad för social rättvisa. Ibland kan det kännas som för mycket av marknad, olika organisationer som bjuder ut sin verksamhet och söker samarbetspartner och kanske också sponsorer. Det är svårt att värja sig men visst är det spännande.

Det är kanske världens största studiecirkel, men leder den vidare? Utanför portarna demonstrerar kenyaner som inte har råd att betala entré. Mer än hälften av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och de som har råd är inte intresserade av forumet. Så ser verkligheten ut i Nairobi, de futuristiska skyskraporna kontrasterar mot plåtskjulen i den oändliga slummen. Fast det är ändå där ute i slummen som jag får med mig de hoppfullaste intrycken. Där växer nämligen det fram en gräsrotsrörelse under nästan omöjliga förutsättningar. I Korogocho har ungdomarna organiserat sig för att bekämpa hopplösheten och våldet. Mellan tre och sex på morgonen städar de helt frivilligt området och blir samtidigt säkerhetsvakter för dem som går den drygt milslånga marschen till arbetet. Sen kan de själva gå och söka arbete. På köpet undviker de själva att hamna i de beväpnade gängen som förut hemsökt kvarteren.

Gruppen har ett brett register, man hjälper medlemmarna att spara pengar så att de kan köpa marken de bor på. De driver radio och skriver tidningar för att sprida medvetande och kunskap. De gör egna undersökningar för att beskriva hur folk lever och hut det kan förändras. De sprider också sina erfarenheter till andra grupper, nu har 14 organisationer i Kenya slagit sig ihop med dem.

Men nätverket når även utanför landet till andra afrikanska länder. De har stöd av sympatisörer utanför landet som med hjälp av Internet sitter med i ett råd för att ge dem nya idéer och tips. Fast naturligtvis har de ont om pengar, biståndspengarna hamnar hos de stora organisationerna med säte i in i stan. De kan nämligen klara av den typ redovisningar som det alltmer teknokratiskt inriktade biståndsgivarna kräver. Den utvecklingen ser vi inte minst i Sverige, där även om de frivilliga organisationerna tvingas till professionalisering och hamnar längre från basarbetet. Det är de rika organisationerna som samlats på forumet. Naturligtvis gör de ett viktigt arbete. Men den verkliga förändringen börjar ute i slummen, där finns kraften och behoven. Och den växer inom nätverken.