Var är socialisterna? skriker första sidan på Korogocho Mirror, de röstlösas röst. Socialisterna är vi som bor i slummen. Det är här kraften finns! Men vi har inte råd att komma in på forumet. Där inne försöker folk som aldrig upplevt några sociala svårigheter att lösa våra problem.

När World Social Forum för första gången genomförs i Afrika, i Nairobi, hamnar man ohjälpligt i dessa motsättningar. Fattigdomen är överväldigande och korruptionen inom politiken är obegränsad. Mer än 60 procent lever under fattigdomsgränsen men inne i centrum växer de elegant ultramoderna skyskraporna upp som svampar och bilträngseln är klaustrofobisk. Forumet som hålls några mil utanför Nairobi, i en gigantisk idrottsstadion byggd av kineserna, är också överväldigande. Under fyra dagar deltar 66 000 registrerade delegater i 1 200 seminarier kring all världens ödesfrågor som fattigdom, miljö, nyliberalism och feminism. Deltagarna kommer från 110 olika länder, det hela måste vara världens största studiecirkel. Men blir det så mycket mer än det, det är den fråga alla ställer sig.

De sociala rörelserna är kritiska och menar att World Social Forum på sitt sjunde år fortfarande mest verkar vara en diskussionsklubb för dem som har råd att flyga jorden runt. Vanliga kenyaner har inte råd att betala ens entrén. Under de fyra dagarna föds visserligen två nya panafrikanska initiativ, ett för att bekämpa skatteflykten och ett annat för att förhindra att privatiseringar av vattnet. Fast det viktigaste är nog ändå de kontakter som knyts under forumet. Det byts telefonnummer och e-post-adresser i sällan skådad omfattning mellan aktivister, föreläsare och organisationstjänstemän.

Men var finns de kenyaner som forumet egentligen borde handla om? I en park i centrala Nairobi har det bjudits in till ett alternativt gratis forum. Under några vita tält talas det länge om Kenya. Det kommer en del folk och sätter sig i skuggan i tältet. Alla i panelen är välformulerade och koncisa. De lockar till skratt med sina insiderskämt och stämningen är hjärtlig. Peter Karanki, är advokat på fonden för sociala ekonomiska rättigheter. Han uttrycker sig skarpt och väl: - Liberaliseringen började 1970 och har fortsatt efter det. Vi tog bort de regler som vi hade för att reglera arbetsmarknaden. Nu har vi privatiseringarna som betyder att arbetstillfällena försvinner? Varför vill IMF att vi skall öppna upp vårt land? Jo för att de skall kunna komma hit med sina företag och ta över. Det handlar inte om att våra företag ska komma dit. När deras företag kommer hit anställer de inte ens folk. Det är i vårt intresse att denna trend upphör. När det blir dags för publikfrågor formulerar sig också de väl. Där sitter studenter och folk aktiva i olika organisationer, men där finns få vanliga människor. En bit bort ligger gatukillarna och sover i gräset, andra sitter i skuggan under träden på bänkarna och njuter av den stilla söndagen.

Talarna är intressanta, men de talar för sin egen krets av engagerade samhällsmedborgare, kanske på väg mot en egen politikerkarriär. Colins Cheruiyot som studerar på universitetet är upprörd: - Även ni som anklagar regeringen för korruption anställer era egna döttrar, söner och släktingar när ni får chansen. Hur kan det då bli en förändring? De politiska partierna är alla lika, de har ingen ideologi, det är bara en kamp om makt och inflytande.

Kathini Maloba som är koordinatör på en organisation för kvinnliga arbetare har samma åsikt när jag träffar henne några dar efter forumet: - I Kenya finns 14 partier, alla helt utan ideologi. Kenyas förste president Kenyatta stoppade allt sådant. Förut fanns det är vänsterfack och ett fack lierat med arbetsgivarna. Han tvingade dem att gå i hop till en organisation och det skapade mycket konflikter. Regeringen måste godkänna alla valen i facket. Nuvarande ordförande, som är en stor manschauvinist, har aldrig valts till ordförande. Den konferens som skulle välja ordförande förbjöds, i stället samlades fem personer i hemlighet och genomförde alla valen. Sedan påstod de att detta var en konferens. Sen har det fortsatt på samma sätt. Vi har försökt att aktivera kvinnor inom facket, men de har skickat polis på oss.

Fast situationen för facket är inte helt enkel. Joseph Bolo är ordförande för arbetarna inom sko och läder sektorn:

- Vi har 5 000 medlemmar men bara för nåt år sedan hade vi 12 000. Arbetarna har helt enkelt förlorat sina jobb och gått över till den informella sektorn. Det beror på IMF som ställt krav på Kenya. Nu tillåter vi till exempel obegränsad import av begagnade kläder. Förut handlade detta om att hjälpa de fattiga, nu har det bara blivit big business som sköts av några rika kenyaner och våra jobb försvinner. Tidigare fanns det många fabriker här som bearbetade det skinn som producerades i landet. Men handeln liberaliserades. I stället för att producera läder här förs nu skinnen obehandlade till Indien, Kina och Pakistan. Vi har bara blivit fattigare. De använder vår svaga ekonomi för att tvinga på oss sina regler. Resultatet är att kenyaner dör. I Afrika är det bara Sydafrika, som är ett rikt land, som kan hålla stånd mot de stora rika ländernas påtryckningar.

Kenya kan tyckas vara ett hopplöst fall. Politikerna är korrumperade, facket är svagt. I ett land på drygt 30 miljoner invånare har det bara 200 000 medlemmar. Arbetslösheten når otroliga 63 procent. Runt Nairobi växer de väldiga slumstäderna ohejdat. Här finns en misär som är svår att se, tonåriga pojkar gråa av smuts från topp till tå med blicken suddig av det lim de sniffat för att härda ut.

Men det är ändå här i slummen man kan börja hoppas på ett annat Kenya. Coalation of Urban Poor (CUP Kenya) är den organisation som ger ut Korogocho Mirror. Det är ett nätverk av olika boendeorganisationer i slummen. Benson Osumba har växt upp i slumstaden Korogocho. Han bor inte längre i ett plåtskjul utan i ett enkelt rum i ett hyreshus av smutsig betong där hyresvärden ansett det onödigt att installera elektricitet. När han började skolan fanns det 96 elever i hans klass, nu är det bara fyra av killarna som lever. Resten har dödats av polisen eller i interna uppgörelser.

- På åttiotalet började ungdomarna här skaffa sig vapen. De delade upp sig i gäng och bekämpade varandra, stal från innevånarna. Drogerna började komma in, mycket marijuana och många sniffade lim. Röker man marijuana blir man orädd och går ut och vill ha pengar till mer. Då är man inte ens rädd för att möta beväpnade poliser. De farligaste rånarna i hela Kenya kommer härifrån Korogocho

Men sedan något år har trenden vänt och det beror på CUPs arbete. Man har börjat organisera ungdomarna. En grupp städar området på natten, de börjat klockan tre på morgonen och håller på till sex, sen kan de gå ut och söka arbete. Lite av soporna kan de sälja till återvinning. Innevånarna har också börjat skänka en halv shilling till dem i veckan för att de håller rent.

- Det finns också en annan fördel säger Benson och ler. För att komma in till arbetena inne i stan går folk iväg tidigt på morgonen för att hinna gå hela vägen, de har inte råd att betala småbussarna och det tar minst en timme att komma in. De riskerar därför att bli rånade. När ungdomarna är ute och städar blir de samtidigt en sorts vakter, så det blir tryggt. Det finns också andra ungdomar som vaktar på dagarna, de får också lite pengar från innevånarna. Brottsligheten har därför minskat kraftigt.

CUP håller nu på att bygga ett nätverk av kvartersorganisationer runt Kenya. Men man nöjer sig inte med det. Benson har besökt liknande organisationer i Sydafrika, Zambia och Ghana. Där har han lärt ut den teknik för att göra enkätundersökningar i grannskapet som CUP utarbetat. Undersökningarna blir ett underlag för påtryckningar på politiker och samtidigt ett sätt för att få invånarna att bli medvetna om sin situation. Benson tar mig med till organisationens högkvarter och vägen dit kommer det fram flera olika människor som vill ha hjälp. Så är det om man är en lokal ledare och Benson utstrålar just den tryggheten.

Lokalen består av några containrar som medlemmarna själva byggt om till kontor och studio. Gruppen har nämligen precis startat Kenyas första lokalradio för att sprida information, medvetenhet och nyheter till sina grannar. I nästa vecka skall man åka ner till Mombasa och hjälpa en grupp där att komma igång. Sin egen station har man startat med hjälp av vänner från England. Snart skall man hjälpa en grupp i São Paulo att göra en karta över sin egen favela med hjälp av satellitteknik. Man håller kontakt med vänner på flera kontinenter med hjälp av e-post. Detta är en annan sida av globaliseringen, gräsrotsorganisationer bygger upp ett internationellt kontaktnät för att bekämpa de dåliga sidorna av globaliseringen. Under forumet har CUP fått kontakt med en liknande grupp från Sudan och en annan från Singapore.

- Ja visst, vi är kritiska mot vissa aspekter av forumet, men samtidigt har vi fått nya kontakter som vi kan bygga vidare på, summerar Benson. Vi vill bygga ut vårt nätverk.