- Vi dör inuti, säger Elisabeth Gueta. Familjen har inte mat nog, här finns inte heller hälsovård eller utbildning. Allt blir sämre, men regeringen gör inget.

Bussen med det utmanande namnet Niono Air flyger fram i 120 på den smala asfaltvägen österut från Malis huvudstad Bamako. Först är landskapet som man kan vänta sig här - torrt, det enda som växer är några bruna risiga buskar. Efter fyra timmar passerar vi en bro över den väldiga floden Niger och landskapet förändras. På bägge sidor om vägen breder fälten ut sig, bevattnade av spikraka kanaler med grönt vatten,

Jag är intresserad av hur klimatförändringarna påverkar bönderna i ett av världens fattigaste länder, men har hamnat i något som verkar vara ett blomstrande jordbrukslandskap.

Framme i staden Niono tar Abdoulaye Diarra emot. Han är ordförande i ett nytt fack för bönder och vill gärna att jag skall träffa så många bönder som möjligt. Jag sätter mig bak på hans motorcykel och under femton kilometer rusar vi fram på en dammig grusväg längs en kanal. Fälten sträcker sig mot horisonten och längs vägen som färgats av den röda sanden är det full trafik med motorcyklar och gående. Tillgången till vatten gör att detta varit en inflyttningsbygd med folk som flytt den avancerande öknen.

Vi passerar flera samhällen byggda i traditionell stil med hus av lera som tillsammans med höga murar inhägnar fyrkantiga gårdsplaner. Det känns som en arkaisk stil av stad med raka gator och små torg. Medina kallas stilen här och lite längre fram ligger Medina 39. Här svänger Abdoulaye elegant ner in genom den trånga entrén till sin gårdsplan.

- Vi bor 2000 personer här i Medina 39, säger han och alla är bönder.

Först vill Abdoulaye visa upp omgivningarna på en ny motorcykeltur. Först är det fälten. Mitt ute i den brännande solen är det tomatskörd, säsongens gröda. När vi svänger ner från vägen visar Abdoulaye mig på vattnet i kanalen.

- Titta det är alldels grönt av växter här, det är inte bra. Vattnet kommer inte fram.

Fälten är ganska små, några hundra kvadratmeter var och de omges av jordvallar. När vi hoppar mellan vallarna och raderna av grönsaker pekar han på några plantor.

- Titta de är alldeles fransiga, det ser inte bra ut, det är klimatförändringarna.

Abdoulaye kör vidare till skolan han vill visa hur barnens framtid ser ut här. Där finns två hus, ett av dem liknar en ruin. Det är ungefär 40 barn i varje klass som trängs i de enkla bänkarna. På avstånd hörs klara barnaröster deklamera en text

- Det är för att vi inte har några läroböcker, inget skrivmaterial, säger Yousef som är föreståndare medan han uppgivet skakar på huvudet. Hur skall vi kunna lära barnen något?

Abdulaye har kallat på fackledarna från byarna här omkring för att berätta om hur de ser på böndernas framtid. En del av dem bor flera mil bort så det tar tid för dem att komma och alla måste få säga sin mening.

I avvaktan på de sista går vi ner på fotbollsplanen där det är marknad. Det är tomater som gäller just nu och stora korgar med röda tomater står under träden. Kvinnorna är stolta och vill gärna fotograferas, men en bastant kvinna blir upprörd när jag tar fram min kamera. Hon springer bakom en mur.

- Hon är uppköpare, förklarar Tangara Bengari, en vänlig man med ett ständigt leende som är ordförande för odlarföreningen Hon kanske skäms. Vi får mycket lite pengar för våra tomater, 30 kronor för en korg. Hade vi haft resurser skulle vi köpt en press så vi kunde gjort tomatjuice själva. Då kunde vi tjänat mer.

När vi kommer tillbaka har hela gruppen samlats, det är tio män och kvinnor som samlats i Abdoulayes gästrum. De har tagit sin uppgift att berätta allvarligt. Det är Tangara som inleder med att tala om klimatförändringarna.

- Förändringarna innebär inte bara att det blir varmare. Det har blivit varmare och kallare, för ibland blåser det hårda vindar på ett sätt vi inte sett förut. Sedan har det också blivit mindre vatten i kanalerna, vilket gör att de växer igen. Det är mindre syre i vattnet så fisken som är så viktig för oss dör ut.

Alla i rummet har olika erfarenheter av hur deras odlingar påverkas. Jordarna här är ganska små, varje familj har högst tre hektar så det är oftast grönsaker man odlar.

- Jag har sett hur löken blivit gul istället för grön, säger Tangara. Vi har också fått många fler skadeinsekter här.

Mulai Dembele kommer från en grannkommun och har sett hur gurkorna påverkas.

- De blommar inte lika bra och det blir mindre gurkor. Det är vinden som torkar ut blommorna. En del plantor dör helt och hållet.

Elisabeth Gueta som är ledande i kvinnornas organisation odlar mycket paprika.

- Plantorna är mycket svaga, blommorna faller av. Jag skulle säga att jag får ibland bara tio procent av min vanliga produktion.

Det är också Elisabeth som sammanfattar situationen.

- Vi dör inuti. Familjen har inte mat nog, här finns inte heller hälsovård eller utbildning. Allt blir sämre, men regeringen gör inget.

Men vad beror förändringarna på, blickarna blir lite osäkra när de får den frågan.

- Luften är annorlunda, mera sand, det regnar mindre. Det är öknen som vandrar in säger Mulai Dembele.

När jag berättar om växthusgaserna och utsläppen i industriländerna verkar ingen ha talats om det. Jag säger också att nedhuggningen av skog kan ha varit en liten orsak. Då kommer de direkt i försvar, vi hugger inte ner så många träd, den anklagelsen verkar de ha hört förut. Vad kan man då göra? De ser tvekande på varandra, till slut är det Tangara som svarar.

- Man skulle kunna plantera träd. Men det är en uppgift för regeringen och de bryr sig inte.

Det är ingen av bönderna i salen som vänder sin frustration mot de krafter som ligger bakom klimatförändringarna. De talar illa om regeringen men en hel del av deras frustration vänds inåt, de kan inte längre försörja sina familjer. Vilka andra problem har bönderna här? Det första de talar om är landgrabbingen.

- Regeringen försöker föra över så mycket mark som möjligt till rika jordägare och utländska bolag, säger Abdoulaye. Vi måste betala en skatt varje år. Blir det missväxt och vi inte kan betala lägger regeringen direkt beslag på jorden. Kan vi betala för en del av jorden tar de ändå allt. Allt eller inget är regeln.

Det är här facket kan komma in. De arbetar tillsammans med en progressiv radiostation inne i Niono för att hjälpa bönderna. I en del fall är det frågan om rent lurendrejeri och korruption. Nästa fråga de tar upp är gödningsmedlen som de använder i hög utsträckning, Angré är det vanligaste.

- Jordarna här är mycket gamla, de behöver mycket gödning. Men kvalitén på den har blivit allt sämre och ändå har den blivit dyrare.

Detta är den gröna revolutionen. Bönderna har blivit helt beroende av dessa produkter och de kan inte se några alternativ. Ekologisk odling och alternativa metoder är inget de hört talas om. Deras fackförening är helt ny, den har inte ens haft sin första kongress ännu och alla arbetar ideellt. Den bildades för att de ansåg att det vanliga facket arbetade för nära regeringen och de storbönderna.

Situationen för bonderörelsen i Afrika är mycket komplicerad. På många håll fungerar de som förmedlare av bistånd utifrån och de stöttas av institutioner som världsbanken. Dessa institutioner som har en nyliberal inriktning har en helt annan inriktning än dessa småbönder. De tror på ett storskaligt jordbruk som använder mycket insatsvaror som växtgifter och kemisk gödning. De ligger nära intressena hos de multinationella jordbruksjättarna som Monsanto.

Mot dem står på global nivå nätverket för familjejordbruk som heter Via Campesina som har växt sig starkt i Latinamerika och Asien. Nätverket arbetar mot de stora kapitalintressena för ett ekologiskt och därmed klimatsmart jordbruk. Den kampen är global och de har också en avläggare i Sverige i den lilla organisationen NOrdBruk.

Det handlar om kontrollen över matproduktionen, vem bestämmer inriktningen? Där är landgrabbingen en viktig ingrediens. Det kommer att bli allt svårare att försörja en växande befolkning på ett allt varmare klot. Jordbruksmark har blivit en alltmer lukrativ kapitalplacering. Via Campesina talar om matsuveränitet, varje folk rätt att själv bestämma över sin matproduktion.

Denna rätt kränks av landgrabbing och av jordbruksföretagens makt. Via Campesina har just öppnat ett regionalt kontor i Bamako och samarbetar med den nationella bonderörelsen. Men inom organisationerna finns olika intressena. Stora jordägare står mot småbrukare, den nyliberala ideologin mot en som ser till de smås intressen.

Dessutom blandar sig de gamla kolonialmakterna i. Frankrike har försökt avsätta ordföranden för den västafrikanska samordningen av bonderörelser, för de anser att han är för radikal.

Abdoulaye har hört talas om Via Campesina, men han vet inte så mycket. Deras regionala kontor har förlagts till den nationella bonderörelsen CNOP, just den rörelse han är misstänksam mot. Hans rörelse skulle vara i stort behov av dessa kontakter, men kan han lita på dem. Vad kommer att hända med bonderörelsen i Västafrika? Kommer den att domineras av de storas och Världsbankens intressen eller kommer den att stötta familjejordbruken?