Över hela Moçambique går småbönderna ihop i kooperativ. Bonderörelsen Unac växer nu snabbt och samordnar rörelser över hela Afrika. Tändningen blev mötet med MST de jordlösas rörelse i Brasilien som gav de moçambiqanska bönderna nya insikter och en stark stolthet över att vara del av en världsomspännande och kämpande bonderörelse.

Moçambiques ”riksetta” är nyasfalterad och glänsande svart. Den har betalats med biståndspengar och går spikrakt norrut från huvudstaden Maputo. Flera kilometer norrut därifrån övergår den i en väldig handelsplats. Bönderna kommer bärande med sina grönsaker och frukter på huvudet. Där det finns en lucka mellan alla stånd lägger de ner det de orkat bära med sig och försöker sälja det. Jag och Pedro Jorge från Moçambiques bonderörelse Unac fortsätter ytterligare några mil och svänger sedan av huvudvägen, in på skumpiga småvägar. Till slut är vi framme: nedanför en brant backe breder ett imponerande grönsaksfält ut sig och markerar kooperativet Botace B.

Salladen, kålen och morötterna står i snörräta rader som är flera hundra meter långa. Det ser fräscht och grönt ut. Solen steker över slättlandet och det är svettigt att arbeta, trots att det är vinter. Kvinnor som kommer med skörden på huvudena ler lite blygt. Andra kvinnor hackar i jorden eller samlar ihop grönsakerna. Kooperativets ordförande Variato Jorge Mamati skiner av stolthet när han får visa oss runt.

– Här nere på det fuktiga slättlandet fick vi svarta inte bedriva jordbruk på den koloniala tiden. Det var alldeles för goda förutsättningar med bra jord och tillgång till vatten. Efter revolutionen ägdes jorden av ett statligt företag, men när det lades ner gick vi in här och tog över. Nu har vi det ganska bra, här finns både vatten och el. Enda problemet är att de äldre barnen har sju kilometer till skolan. Rent ekonomiskt går det också ganska bra, vi kan tjäna 500 kronor i månaden, ibland kan vi tjäna så mycket på en vecka. Det som går bäst är morötter, kål och tomater.

Det kanske inte låter så mycket med 500 kronor, men en minimilön i Moçambique är 350 kronor och dessutom har medlemmarna i kooperativet fria grönsaker. En del kan tjäna ännu mer. Vice ordföranden Vasco Macuacua visar stolt upp sina nyskördade morötter, stora och härliga. Han fick 3000 kronor för den första skörden och har lika mycket till att skörda.

– På det här området får vi flera skördar om året. Det finns ett väl utbyggt bevattningssystem med väl förgrenade kanaler. Det fanns här från början men var igen-slammat. För några år sedan lyckade vi rusta upp det så nu fungerar det bra.

I Moçambique lever över 80 procent av befolkningen på landsbygden och det är här som fattigdomen är störst. Men sedan regeringen slagit in på en mer marknadsekonomisk kurs har andra delar av ekonomin prioriterats. När inbördeskriget tog slut 1992, och landet övergav socialismen, började biståndspengarna strömma in. Den mocambiqanska bonderörelsen Unac överhopades av förslag på olika projekt och började som andra folkrörelser snarast att bli en projektadministratör. Det var då man kom i kontakt med MST, de jordlösas mäktiga rörelse i Brasilien, och ett långsiktigt utbyte inleddes. Representanter för Unac åkte till Brasilien och imponerades av MST:s framgångsrika arbete med att organisera småbönderna. De upptäckte också att MST och andra brasilianska folkrörelser var starkt politiska och ramade in sin verksamhet med röda fanor, kampsånger och en glödande militans. Mötena med MST gjorde att Unac insåg att den viktigaste uppgiften var att åter bli en kämpande rörelse.

– Av MST lärde vi oss att man måste mobilisera medlemmarna. Vi fick lära oss hur man organiserar möten och hur man utbildar folk. Vi har också lärt oss en hel del om ekologi. Nu använder vi istället projekten som ett sätt att stärka organisationen. Ska man överleva som en organisation i Mocambique idag måste man arbeta med projekt. Fast helt enkelt är det inte, för nu arbetar vi inte med det som basen uppfattar som de dagliga behoven. Vi växer som organisation, men det är svårt att hålla rörelsen levande. Vi måste skapa ett brett ledarskap som är med på vår inriktning. Vi skulle behöva starta en egen skola för att sprida dessa grundläggande frågeställningar, säger Diamantino Nhampossa på Unacs kontor i huvudstaden Maputo

Men en sak som fungerar är kooperationstanken. Inspirerade av MST har varje kooperativ en egen styrelse och en gemensam ekonomi. Oftast odlar medlemmar egna fält, men precis som i Brasilien går en del av skörden till en gemensam pott som sedan fördelas inom föreningen. I kooperativet Botace B har man idag gemensam arbetsdag och ägnar den åt att rensa bevattningskanalerna. Alla i kooperativet betalar en medlemsavgift till den gemensamma kassan. Den används bland annat till en bevattningspump. Långa rör ligger på jorden och lite längre bort skimrar det av vatten som sprutas över en åker. Stämningen är glad, man skämtar gärna och pikar varandra för misslyckade insatser. Både den gemensamma kemin och ekonomin verkar fungera. Den senare används också för att låna pengar till dem som behöver hyra en traktor. Det finns också några som har oxar, som de lånar ut till grannarna när de behöver plöja. Ett problem är att man inte har något bra sätt att transportera sig på. Kvinnorna, som inte bara arbetar på fältet utan också sköter försäljningen, får bära skörden på huvudet upp till vägen och sedan hoppas på en transport till staden.

– Vi har en idé om att köpa en bil, men det är dyrt, vi har inte nog pengar. Vi skulle också vilja köpa fler pumpar, säger Variato Jorge Mamati.

Men i stort fungerar kooperativet fint. Pedro Jorge från Unac är imponerad.

– Här är det verkligen bra. Ordföranden arbetade förut på ett statligt företag. Han har därför de kunskaper som behövs för att driva föreningen på ett ekonomiskt och produktionsmässigt effektivt sätt. På andra ställen är det sämre ställt.

Vi tar oss tillbaka på de skumpiga vägarna och korsar huvudvägen. Dammiga åkrar och enkla hyddor skymtar förbi. Till slut stannar vi vid ett förfallet hus, går några hundra meter över den torra jorden och träffar Alberto Matine som är ordförande i den här föreningen. Han är blyg och tystlåten, hans blå jacka är sliten och här finns inte alls den stolthet som hos ordföranden för Botace B. Åkrarna är slitna, om än inte så miserabla som de torra lappar vi sett längs vägen.

– Våra förfäder har alltid bott här, men portugiserna tog över. Vid befrielsen 1975 fanns en vit man som hade lagt beslag på jorden, men han stack iväg. Då började vi odla igen, men inte så mycket eftersom det var krig och farligt att vara här, säger Alberto Matine tyst.

Efter att befrielserörelsen Frelimo besegrat kolonialmakten Portugal och installerat presidenten Samora Machel 1975, gav apartheidregeringarna i dåvarande Rhodesia (idag Zimbabwe) och Sydafrika stöd till rebellrörelsen Renamo, som förde ett smutsigt terrorkrig mot befolkningen på landsbygden. Det kaos som följde gjorde att utvecklingen gick bakåt och 1986 övergav Frelimo försöken att skapa en socialistisk ekonomi.

– Det kom en vit man hit 1997 och påstod att marken var hans, han hade med sig ett papper från den förre ägaren, som bodde där uppe i det vita huset. Den här mannen kallade vi Antonio Mata Povo (Antonio som dödar folket). Men vi stod på oss och bildade vår förening Mata Fome (Döda hungern). Först visste vi inte hur vi skulle klara av det, men vi fick hjälp av organisationen och kunde gå till domstol. Processen ligger där fortfarande, men det verkar som om vi kommer att vinna, säger Alberto Matine och ler försiktigt.

Jorden är torrare och sämre här och man har mycket problem med ogräs. Ibland slår grödorna helt fel. Ändå finns det de som har det ännu värre, tillbaka vid den stora vägen ser vi män och kvinnor komma bärande på enorma risbuntar. Riset säljs som bränsle på marknaden vid vägen, och ger nästan inga inkomster alls. I bilen tillbaka berättar Pedro Jorge om den lokala delen av bonderörelsen. Den växer nu ganska snabbt och idag finns 38 kooperativ, dubbelt så många som för sex år sedan. I hela landet finns tusentals. I de lokala kooperativen ordnar man kurser i att organisera ett kooperativ, organisk odling, bokföring och hur man kan påverka politiken.

– Det finns en jordlag som ger alla som arbetar med jorden rätt till en jord att leva på. Regeringen har ingen politik för oss. Man säger mycket, använder fina ord, men i praktiken händer det ingenting. Vi måste själva klara av allt detta. Det var därför kontakten med MST i Brasilien blev så viktig. De kom hit och vi började förstå att vi delade våra problem med småbönder runt hela jorden, förklarar Pedro Jorge.

Under inbördeskriget i Moçambique blev socialism ett fult ord som associerades med tvångsindrivning av skörden. Det fanns heller ingen stark organisering på basplanet.

– Socialismen i Moçambique var något som kom uppifrån. Men det finns trots allt ett politiskt arv från revolutionen. Folk utbildades om sina rättigheter och den kunskapen finns kvar, säger Unacs Diamantino Nhampossa.

Liksom MST i Brasilien använder man nu inte ordet socialism så mycket, fast vänster är man. Unac talar hellre om den växande globala gemenskapen av sociala rörelser. MST har också fört med Unac i den internationella bonderörelsen Via Campesina, där man blev den första afrikanska organisationen, och nu samordnar man hela Afrika. MST fungerar som en sorts fadder, delvis tack vare att man har ett gemensamt språk i portugisiskan. Pedro Jorge berättar om vilken betydelse MST har spelat för honom och hans kamrater.

– Vi kände oss så små och visste så lite om världen. De flesta av oss har ingen utbildning alls och det är starka krafter som agerar i världsekonomin. Vi vet alldeles för lite om hur vi kan klara oss och vilka våra motståndare är. Så blev vi plötsligt del av en världsomspännande rörelse och lärde oss mycket om genmodifierade grödor, riskerna med att ta lån och de stora företagens agerande. Mötet med MST var mycket viktigt.

Lennart Kjörling