De fattigas rörelse De brasilianska jordlösa böndernas rörelse MST sprids nu över världen. I Afrika, Indien och Latinamerika organiserar sig de allra fattigaste och håller kontakten genom Via Campesina. Handfasta krav på egen jord och en heltäckande politisk analys är modellen som får jordens fattigaste att engagera sig.

Av Lennart Kjörling

Marracuene ligger några mil utanför Moçambiques huvudstad Maputo vid den nyasfalterade huvudvägen norrut. Bonderörelsens hus i Marracuene är ett enkelt hus i cement. Tre allvarliga män för mig in på kontoret, vi sätter oss på enkla trästolar runt ett skrivbord. Den enda dekorationen på de annars kala väggarna är en röd flagga med texten "MST Brasil". João Palati förklarar:

- De jordlösas rörelse i Brasilien - MST - var här och satte oss i kontakt med världen utanför. Vi går mot ett allt mer kapitalistiskt system och här får vi problem för vi vet så lite. Många av oss är analfabeter och outbildade. Vi vet inte hur man använder nya tekniker och inte heller hur man skapar sig en värdig överlevnad på landet. Priserna på våra produkter sjunker. Den nyliberala politiken, det torrare klimatet och de allt lägre priserna gör det svårt för oss. Nu är vi med i Via Campesina och kan följa med i debatten hos andra bonderörelser. Exempelvis ville regeringen tillåta genmodifierade grödor, men vi blev medvetna om problemen och lyckades stoppa förslaget. Kontakten med MST är mycket viktig för oss.

João tar mig med och visar upp prydliga odlingar där kålhuvudena glänser i långa, snörräta rader. Här är villkoren relativt goda, det finns gott om vatten och är nära till köparna i huvudstaden. Inne i Maputo träffar jag Diamantino Nhampossa, koordinatör för den nationella bonderörelsen UNAC. Jag träffade honom första gången för några år sen på MST:s skola utanför São Paulo. Diamantinho

- När vi kom till Brasilien blev vi förundrade över alla röda fanor och slagord. I Moçambique är det politiska medvetandet lågt. Vi var på väg att bli en organisation som bara administrerade biståndspengar. Efter kontakten med MST försöker vi nu återgå till att vara mer politiska, stärka organisationen och kämpa för våra medlemmars intressen. MST har lärt oss hur viktigt det är att mobilisera medlemmarna.

De jordlösas rörelse i Brasilien, Movimento Sem Terra, har blivit spindeln i nätet av sociala rörelser både i det egna landet och runt om i världen. Det finns rörelser som arbetar med jordockupationer i Bolivia, Paraguay, Bangladesh, Filippinerna och Sydafrika, som alla i någon mån inspirerats av MST. Fast ännu viktigare är arbetet inom Via Campesina, den nya radikala bondeorganisation som håller på att växa fram runt hela klotet. Här finns starka organisationer från hela Amerika, Asien och Europa. I Indien räknas medlemmarna i miljoner. UNAC i Mocambique blev Via Campesinas första medlemsorganisation i Afrika efter kontakten med MST.

Genom Via Campesina bedriver MST sitt viktigaste internationella arbete. Det finns flera frågor på bonderörelsens dagordning, som kampen mot genmodifierade grödor, och för livsmedelssäkerhet. Via Campesina menar att alla länder skall vara självförsörjande på livsmedel, udden riktas mot de transnationella företag som tar över alltmer och lämnar småbrukarna utanför. Det grundläggande problemet är att i dag arbetar 3 miljarder människor inom jordbruket. Med ny teknik skulle det räcka med 300 miljoner människor. Frågan är vad skulle hända med resten - 2,7 miljarder. Runt världen tvingas allt fler småbönder att lämna landsbygden för att bli ett trasproletariat i städerna, eller snarare i slumstäder kring städerna. Detta är förstås en av globaliseringens ödesfrågor. På flera av de senaste WTO-toppmötena har MST och Via Campesina varit samlande kraft i oppositionen mot den nyliberala dagordningen.

I Brasilien spelar MST en liknande roll bland de sociala rörelserna. De jordlösa har blivit en symbol för det folkliga motståndet mot nyliberalismen. Medan många av de sociala rörelserna har försvagats, har MST blivit ännu bättre på att mobilisera. Det har gjorts många försök att skapa rörelser inspirerade av MST. I de stora städerna har hemlösa försökt organisera sig på ett liknande sätt. Men erfarenheterna från landsbygden går inte att direkt överföra till städernas kultur och maktstrukturer.

MST ockuperar land och försöker ta över jord som inte brukas. Men vad står de för egentligen? Vad är så speciellt med dem? De jordlösas rörelse uppstod när Brasiliens militärdiktatur försvagades på 80-talet och gav utrymme för flera nya rörelser, däribland ett nytt parti, PT, som sedemera förde Lula till posten som Brasiliens president. Den vänster som då föddes kritiserade de gamla kommunistpartierna som dogmatiska och fyrkantiga. Den progressiva delen av den katolska kyrkans och dess befrielseteologi hade stort inflytande - under militärdiktaturen samlades nästan hela den brasilianska oppositionen under kyrkans paraply. Dit vågade sig inte militären. Denna nya vänster arbetade nära människorna, och de nya rörelserna närdes av tankar på en levande demokrati som föddes underifrån.

MST har behållit mycket av detta. På flera sätt kan de jordlösas rörelse ses som modellen för en ny slags folklig organisation som är både social, facklig och politisk. Man vill nämligen samtidigt arbeta på nästan alla tänkbara fält: politik, utbildning, kultur, ekologi, kvinnoorganisering och internationellt. MST formulerar också en så gott som heltäckande samhällsutopi. De små bosättningarna man bygger skulle kunna ses som mönster för ett helt nytt, uthålligt samhälle med nya demokratiska relationer inom utbildning, produktion och beslutsfattande. Fast så enkel är inte verkligheten.

MST beskrivs ibland som en väckelserörelse, som lurar enkelt folk att engagera sig politiskt. Under MST:s manifestationer och möten används ofta musik för att höja stämningen. Mitt under en debatt kan man bryta och ställa sig upp för tio minuters allsång där alla klappar takten.

Jag minns några ståpälsögonblick när tusen kvinnor den 8 mars med höga jublande röster och en knyck på nacken sjöng att kvinnorna behövs om det ska bli en verklig samhällsförändring. MST hade samlat kvinnor från hela delstaten Bahia för att första gången komma till huvudstaden. Med liv och lust kastade man sig in i diskussioner om kvinnans roll, våld i hemmet och preventivtekniker.

Alla MST-samlingar inleds men något som kallas "mistica", en pamflettliknande teater där klasskonflikter och de stora sammanhangen schematiskt och lättfattligt beskrivs med stor inlevelse och mycket sång. Det är bokstavligen plakatteater: ord som hunger, förtryck, motstånd, utbildning och jordreform skrivs på plakat som lyfts upp vid lämpliga tillfällen.

En del utomstående betraktare kan känna sig hotade av övertydligheten, den stora entusiasmen och inlevelsen. Skrämseln och osäkerheten är annars de rikas vapen i Brasilien. Själv blir jag närmast rörd av att se dessa krokiga gubbar och slitna kvinnor för första gången agera på en scen. Det känns snarare som pedagogik än hjärntvätt. Detta sätt att använda kulturen är ett av MST:s bidrag till den brasilianska vänstern. Man har insett att känslor och bilder kompletterar invecklade resonemang.

För att fullt förstå varför rörelsen gör ett så starkt intryck på så många människor måste man nog själv besöka ett ockupationsläger. MST gör nämligen det få lyckats med, organiserar de allra fattigaste i politisk kamp. April 2005 På vänstra sidan av den snörräta landsvägen till Itaberaba i delstaten Bahía står enkla tält av spännplast sida vid sida. Här bor mer än hundra familjer i den torra sanden bara några meter från de förbidundrande långtradarna. På dagen är det skållande hett under plasten, på natten isande kallt och när det regnar blir allting dyblött. På andra sidan ett rejält stängsel ligger den hett eftertraktade, övergivna fazendan, storfarmen. Det som slår en så man nästan baxnar är sammanhållningen, värmen och generositeten. Trots att det är ont om mat, bjuds man på det bästa lägret kan bjuda.

Kampglädjen och beslutsamheten här är allt det vi drömde om 1968, samlat på några kvadratmeter. De som bor i lägren är också folk som verkligen längtar efter jord att bruka. Några kommer från en tiggartillvaro i städerna, andra har kämpat hela sitt liv på åkrar för att berika andra, medan några är ungdomar som helt enkelt hoppas på en framtid. Nalva har försörjt sina barn och sin sjuke man med att knacka sten till makadam. Hon blev bortkörd av borgmästaren eftersom hon konkurrerade med hans företag. Nu ler hon ett brett, tandlöst leende och säger:

- Jag är en kämpe, och där inne ska jag odla majs till barn.

Många protestläger och ockupationer drar ut på tiden. Och lägertiden är i sig revolutionerande. Könsroller och gamla strukturer ifrågasätts och nya relationer skapas. Barnen, ungdomarna och kvinnorna dras in i det politiska arbetet. Lucia hade gått fyra år i skolan, var 15 år gammal och hennes pappa ville gifta bort henne. Hon följde med på en ockupation för att laga mat åt pappan. Hon drogs med av organisationen, fick skolning och är nu en av rörelsens skickligaste organisatörer i hela delstaten Bahia. Lucia

Med lägrenas idealism i minnet kan det ibland kännas som ett västgötaklimax att komma till en bosättning där man till slut lyckats erövrat rätten till jorden. Risken är stor att man återgår till gamla. Kvinnorna återvänder till spisen och några få gubbar bestämmer. De tjusiga visionerna är inte så lätta att omsätta i praktiken. Den radikala Freire-pedagogiken blir i krassa verkligheten en vanlig pluggskola. Det händer fortfarande att männen slår sina fruar och att man använder gift i den ekologiska odlingen.

Jag ser två stora problem inom rörelsen. Dels finns det ett gap mellan två grupper: aktivister som vigt hela sitt liv åt saken, ofta unga från lantarbetarfamiljer som har skolats inom rörelsen. De är politiskt medvetna och har stora visioner. Men majoriteten av medlemmarna vill främst få en bit jord för sig och sin familj att leva på. Dessutom gäller det att skapa bosättningar där jorden ger en överlevnad som är hållbar på lång sikt. I de nya globaliserade ekonomin är det inte lätt, och rätt ofta slinter man på vägen. Det finns mycket som måste läras, och man arbetar med de fattigaste, som har sämst utbildning.

Det är lätt att dras med av entusiasmen och kampglädjen, bli berörd av allvaret och den goda viljan hos alla enkla och uppriktiga människor man möter. Det lika lätt att bli besviken när man ser att verkligheten ofta hamnar långt från visionerna. Men ändå är det så att alla de problem MST arbetar med är just de viktiga verkliga problemen som vi står inför idag. Här förvandlas orden fattigdomsbekämpning, kvinnokamp, ekologi och kämpande kultur till kött och blod. Det är inte lätt, men gastkramande spännande. Och när man möter de som inspirerats av sina brasilianska bröder och systrar i Mocambique, inser man att grundidén är både enkel och nödvändig: de som inte har något, måste organisera sig och själva kräva, och om det behövs ta, det de behöver för att kunna överleva. Och göra det med kontakt med sina likar över hela världen. De är som sagt ett par miljarder.