Inne i Göteborg flödar vårsolen, på gatukaféerna läppjat innerstadsungdomarna lättjefullt på sin latte. Spårvagn fyra som verkar vara rejält nedsliten kör skruttande norrut, flera kilometer med järnvägen på ena sidan och industriområden på den andra. Till slut bär det in i berget, till Göteborgs enda underjordiska spårvagnsstation, med råkall luft och svag belysning. Det som en gång var Sveriges längsta rulltrappa för upp till Hammarkullen, som verkar utslängt på måfå.

Här finns en kiosk och en pizzeria och Folkets hus och det är här Bobby Seale skall tala. Den 75-årige svarta panterledaren är inbjuden av Göteborgs Pantrar för att tala om sina erfarenheter från 1960-talet. Vad kan han lära svenska förortsungdomar snart 50 år senare? Samlingssalen är förväntansfullt överfull när Bobby Seale släntrar upp i talarstolen.

– Jag älskar att det nu finns mångkulturella pantrar i Sverige. Systrarna och bröderna i Sverige är fantastiska, svarar Bobby Seale på den varma välkomstapplåden.

Han börjar med att berätta om sin yrkesbakgrund från ett stort företag inom flygmaskinsindustrin. Han fick sparken när han reagerade på den rasism han mötte där.

– Jag hade inga teorier om rasism, det var bara en spontan reaktion.

Det var då han började höra talas om begreppet afro-amerikan. Han visste mycket lite om deras historia, Afrika var nästan okänt för honom. När han var liten hade han istället lekt indian. Nu reagerade han starkt när den svarte ledaren Malcolm X mördades, tog sitt gevär, gick upp i bergen och stannade där i några dagar.

– Jag kände jag måste göra något, så när jag kom tillbaka dedikerade jag mig till kampen för mänskliga rättigheter.

Han började studera antropologi på universitet. Vid ett tillfälle läste han ett poem han hittat som protesterade mot kriget i Vietnam. Hans vänner uppmanade honom att läsa det på UCLA där han studerade.

– Fuck you motherfuckers, I won’t serve you. Jag reciterade och folk älskade det, men en civilklädd snut kom fram och arresterade mig. ”Du använder ett obscent språk.”

När han släpptes var det första han gjorde att snabbt skriva ihop de första tio punkterna i ett politiskt program för självförsvar för de svarta. Han menade att det var bråttom för de skulle snart arresteras igen.

Detta hände 1966 men det var först när Martin Luther King dödades 1968 som organisationen snabbt växte från 400 till 5000 medlemmar runt hela landet. Bobby Seale passar på att punktera några fördomar om pantrarna. De var inte motståndare till Martin Luther King, de samarbetade med honom. De var heller inte rasister, de samarbetade med alla radikala grupper över rasgränserna. Deras viktigaste uppgift var att försvara de bostadsområden där de svarta bodde från polisbrutalitet och därför bar de vapen, men det var legala vapen.

– De svarta behövde försvaras, de angreps av både rasister och poliser, fredliga manifestationer.

FBI- chefen J Edgar Hoover betecknade 1967 pantrarna som ”det största hotet mot landets inre säkerhet” och drev en intensiv kampanj mot dem. Efterhand blev partiet mindre militant, stor vikt lades vid ”Överlevnadsprogram” i de svarta lokalsamhällen som inkluderade fri läkarvård och gratis skolluncher. När han får frågan om vilka organisatoriska erfarenheter han skulle vilja dela med sig till sina svenska vänner berättar han entusiastiskt om en matutdelning.

– Vid ett tillfälle delade vi ut 10 000 matkorgar. Det var ett avancerat arbete att dela ut maten rättvist. När vi lyfte bort ridån från scenen där maten stod och cellofanen över korgarna glittrade i strålkastarna var det en fantastisk syn. Men vi fick 5 000 att registrera sig för att rösta och medan vi väntade på korgarna var det flera olika vänsterpolitiker som fick tala till dem som väntade.

Pantrarna var en socialistisk organisation, som upplöstes 1982. Bobby Seale kallar sig i dag demokratisk socialist och tål inte talet om proletariatets diktatur. Han menar att det trots allt gått framåt i USA. När han började arbeta fanns det högst 50 folkvalda färgade runt USA, nu finns det 10?000-tals. Men han anser att kampen mellan de reaktionära och progressiva krafterna hårdnar i USA och han försvarar Obama.

– Inte för att han är svart utan för att han är progressiv. Jag kan inte sitta och titta på när dessa reaktionära republikaner försöker förstöra det som är progressivt i USA.

Ett exempel han lyfter fram är försöken att privatisera det amerikanska postväsendet. Men det som ligger honom närmast nu är den typ av projekt han arbetar med.

– De handlar om att ge lokalsamhällena tillbaka makten över ekonomin. Jag tror att det behövs många arbetarstyrda kooperativ, det är det som är vägen framåt. Det skulle kunna gå att skapa tio miljoner gröna jobb i USA.

BISKOPSGÅRDEN

Biskopsgården ligger inte lika isolerat som Hammarkullen, innan spårvagnen når dit passerar den villaområden och radhus. Det kompakta centrumet vid Vårväderstorget innehåller flera olika affärer och ett kafé där Bobby Seale just intervjuas av Kulturnytt. Men Muhammed Hällgren och Majsa Allelin pekar på allt som saknas.

– Förut fanns här åtta olika verksamheter för ungdomar, nu finns bara en halva veckan för yngre ungdomar. En skola skall också stängas. De som har det lite bättre söker sig in till skolor ine i staden. Här ute blir det bara värre, ont om lärare. Man har skurit ner på skolmaten, skall man verkligen gå hunrig i skolan frågar de.

– Det går bra för Sverige säger man, konstaterar Majsa Allelin. Men vilka går det bra för? För dem som staratar friskolor och tjänar pengar på dem. Man privatiserar allting.

Därför bildades Pantrarna – för upprustning av förorten. De började just med att kräva av de lokala politikerna att det skulle öpnnas en ungdomsgård. Under ett år har de kämpat, legat på politikerna, gjort manifestationer. En enorm byråkrati tycker de, men kanske kommer det att gå vägen efter sommaren. Men är verkligen en fritidsgård lösningen på alla problem här ute?

– Det är bara ett första steg, säger Majsa. Men lyckas man med det ger det lite hopp, något kan förändras.

– Jag har bara sett dörrar stängas, fortsätter Muhammed Hällgren som varit arbetslös i ett år. Med föreningen har folks sätt att tänka ändras. Förut tänkte alla bara på att lösa sina egna problem.

Förutom kampen för fritidsgården arbetar Pantrarna också med sociala aktviteter som en skidresa och en fotbollsturnering. Ett av lagen kallades för Petson United.

– För det var en svensk med i laget, skrattar Muhammed.

Vad har då att lyssna till Bobby Seales gett, det är ju ganska långt till USA? Majsa tänker efter och svarar.

– Vi lever i samma strukturer som de arbetade med under 1960-talet. Det är många invandrare i förorterna, vi möter en rasism och ett klassamhälle och det är svårt att skilja det ena från det andra. Hans sätt att tänka var intressant, hur de bemötte de krafter som försökte förtrycka dem

Muhammed menar att han är mycket lik de andra unga där ute, han tänker och känner på samma sätt som dem. Han förstår dem som bränner bilar eller kastar stenar, känner deras frustration. Det är också en slags politisk handling, även om den inte är så lyckad och det är den de vill kanalisera på ett positivt sätt. Arbetslösheten bland ungdomar här är 40 procent, 35 procent går ut med godkända betyg från nian.

– De satsar ingenting. Varför skall jag då gå i skolan, varför skall jag öppna boken? De skiter de bara i det. Det viktigaste av allt för honom är att få ett jobb. Det står högst upp på listan.

Jobb för ungdomar borde vara nästa steg för politikerna. Men hur kan de lösa det om de inte ens lyckas få loss den lokal för en fritidsgård som ungdomarna hittade själva och som ägs av kommunen. Kanske är det ett sätt att härska?

– Får man folk att känna sig hopplösa blir de antingen passiva eller kastar sten. Då kan man kasta dem i fängelse istället och bli av med dem. Då kan de göra precis som de vill. Det är just därför vi finns. De skall inte få oss dit.

Majsa ser att killar och tjejer reagerar på olika sätt på hopplösheten. Många unga tjejer stannar istället hemma, tar hand om sina småsyskon, känner plikterna medan killar blir mer utåtagerande. Hon har just fått reda på något som hon tycker både vara en stor nyhet.

– En svensk som får jobb får det ofta genom kontakter, en invandrare får oftast jobb genom Arbetsförrmedlingen.

Nu kommer hon på att hon borde ringa till Håkan Persson som är ordförande för stadsdelnämnden på Västra Hisingen. Hon har nämligen läst i tidningen att anslagen till deras verksamhet dragits in. Hon hamnar som vanligt i hans telefonsvarare.

– Han skulle höra av sig för mer än en vecka sedan. Det är kanske dags att knacka på hemma hos honom?

FORSKAREN

Ove Sernhede är professor i socialt arbete och föreståndare för Centrum för Urbana Studier i Hammarkullen. Han ser en oroande utveckling i Göteborg, allt påtagligare segregation och marginalisering, processer som i botten handlar om en ekonomisk omställningsprocess. Den sker både i Göteborg, Malmö, Norrköping och andra gamla industristäder. Förut kunde man få ett jobb direkt efter skolan på ställen som Kockums. Nu domineras städerna av något som skulle kunna kallas kunskapsindustri.

– Det som försiggår är en skiktningsprocess och de som inte är en del av den nya ekonomin trängs ut från centrum medan andra medan de med utbildning inom high-tech, IT-kommunikation och medier blir vinnarna. Segregationen har sin grund i att ekonomin skiktat och sorterat människor utifrån sina expansionsbehov. Till detta kommer en kolonial föreställningsvärld som prioriterar ”vithet” och som reducerar och diskriminerar de som representerar ”icke-vithet”. Skall vi prata om Göteborgs som kunskapsstad så måste alla invånare räknas in. Här i Hammarkullen bor det 80 nationaliteter och det talas 100 språk, varför ser man inte möjligheter med detta?

Ungdomarna i förorten ser att skolan utövar ett symboliskt våld mot dem när den år efter år tillåter att 50 till 70 procent av de unga här går ut nian utan betyg att ens söka till gymnasiet. De tappar därför förtroendet för skolan på samma sätt som tappat hoppet om att bli insläppt i samhället.

– Man upplever inte att man är den del av samhället. Därför är Pantrarna viktiga, de visar på problemen. Staden är uppdelad i olika världar, innerstaden, förorterna och villaområdena i väster. Denna uppdelning är något som alla förlorar på, klyftorma ökar. Människorna i innerstaden blir oroliga. När tryggheten försvinner ropar de på mer poliser och de som skall kontrolleras är förortens människor, fram för allt de unga männen.

Detta reagerar Pantrarna starkt på, den ökade övervakningen och kontrollen i förorten.

– Det måste till en mer strategisk och långsiktig idé bland politikerna om hur man bryter dessa mönster. Men man har gjort sig av med många av de verktyg som man tidigare hade för att styra utvecklingen.

Ove Sernhede tar ett exempel.

– Norra Älvstranden skulle bli en blandning av olika boendeformer. Men när byggsubventioner togs bort och eftersom politikerna inte står på sig och finner lösningar för att realisera sina visioner lämnar man över till byggherrarna att bygga det dom finner bäst, vilket i det här fallet blev bostadsrätter. Skolan är en annan arena där man släppt loss marknaden och det som en gång var en av världens mest likvärdiga skola kämpar nu med stora problem, framför allt i områden som dessa vi är i just nu.