Skogen
är Sveriges viktigaste naturresurs, som håller på att ölas bort. De enorma
trädplantagerna som nu dominerar föröder biomångfalden och är inte hållbara
ens ekonomiskt. Kortisktiga intressen har tagit över och landsbygdens
folk får ännu svårare att leva kvar. Nu hotar EU i kulisserna.
–
Jag måste få visa dig vårt projekt!
Som
en älgkalv skuttar Carl-Gustaf Lundgren iväg genom den vackra blandskogen
med tallar och lövträd. Mossan glänser vackert och blåbärsriset brer ut
sig som en matta över tuvorna. Han stannar till vid en tuva och repar
några trinda bär.
–
Den här skogen är fortfarande naturskog berättar han. Ägaren bor i stan,
men vad händer när han dör? Då är risken stor att den säljs till ett skogsbolag
som kalhugger rubbet.
Men
just i den här sagovackra bygden kring byn Ödenäs utanför Alingsås håller
Carl-Gustaf på med ett försök som kanske kan rädda kvar något av den riktiga
skog som fortfarande finns kvar i Sverige. Han tar mig med uppför en brant
och där uppe på höjden har just en bit av skogen avverkats, men utan att
kalhuggas. Det är fortfarande en skog även om det finns gott om nya stubbar
och marken täcks av ris.
–
Det dröjer några år innan riset multnar ner och blåbären är tillbaka.
Fast det var helt nyligen träden höggs ner kan du redan se hur de nya
plantorna är på gång.
På
en höjd står träden lite tätare liksom på branten vi kom uppfär.
–
Träden på kullen fungerar bra som stormskydd och får skydda träden som
står lite längre ner. Branten får också behålla sina träd så att den inte
förstörs
Det
är två hektar som avverkats. Med kalhuggning hade skogsägaren fått 80 000
kronor per hektar i handen. Nu fick han istället 50 000, men han
kan göra en ny avverkning om 15 år istället för om 70.
–
Han knackade överväldigad på hemma hos mig och tyckte det var fantastiskt.
Aldrig mer skulle han hålla på med kalhygge.
Avverkningen
skedde med en modern skogsmaskin, men istället för att hugga ner rubb
som stubb valde man istället ut de mogna träden, mellan 30 och 40 procent
av träden. Det är fullt möjligt att göra med en modern skogsmaskin, men
det kräver lite omsorg och kräver kring 20 procent mer i kostnad.
Men
det är så mycket man vinner, förutom ekonomin. För det första blir kvalitén
på träet mycket bättre. Det kommer inte att behövas någon nyplantering
med påföljande användning av insektsgifter. Biomångfalden, som slaktas
vid kalhuggning och i de därpå följande skogsplantagerna, blir intakt.
Den viktiga svampkulturen mykorrhiza som lever i symbios med trädens rötter
kan också räddas kvar.
För
Carl-Gustaf Lundgren började intresset för skogen redan som barn. Utanför
hans by växte en fin skog där barnen lekte och där man plockade svamp
och bär. Det var också möjligt att ta lite ved i skogen för byborna, den
fungerade som en allmänning och för honom var det en drömvärld.
Då
kom Demonverket som han kallar det stora statliga skogsbolaget och köpte
skogen. Hela skogen skalades bort, det tog bara en vecka, det var en bedrövelse.
Idag finns där bara en slags skräpskog, en skräpplantage som inte är till
glädje för någon. Det var då på 50-talet som de nya skogsmaskinerna kom
och gick fram som skördetröskor.
–
Alla här omkring är förbannade på kalhyggena, när de ser sina blåbärsstigar
försvinna, men de tror att man måste gå tillbaka till häst och de gamla
metoderna man använde förr. Det är en vanföreställning, en myt.
Nu
kommer det fram nya forskningsrön som visar hur skadlig kalhuggning är
för klimatet. Det är ingen som älskar dessa monokulturer som förvandlar
levande skog till väldiga trädplantager, utom skogsbolagen. Frågan är
varför de fortsätter.
–
De har bara intresse av att så snabbt som möjligt få bort alla träd, och
sedan åka vidare till nästa ställe. Det går ju bra, de har stora vinster,
men det är en kortsiktig ekonomi. De märker inte att biomångfalden försvinner,
det påverkar inte dem. De bryr sig inte om ett arbetstillfälle försvinner.
Det
kalhyggesfria skogsbruket skapar alltså lite mer arbetstillfällen och
kräver lite mer av maskinförarna. Det är en intressant punkt. Skogsbolagens
härjningar är en del av avfolkningen av landsbygden.
Länge
har det funnits en motsättning mellan miljörörelsen och landsbygdsbefolkningen.
Miljörörelsen har arbetat för naturreservat där skogen inte får röras.
Det gör det svårt för landsbygdsbefolkningen att leva kvar. Samtidigt
har de miljöintresserad blundat för de enorma skador kalhuggningen medfört
i ett bredare perspektiv, bara man får behålla sina reservat.
Miljörörelsen
har länge haft en begränsad syn, det gäller att rädda några få rödmarkerade
arter, samtidigt som hela ekosystemet är på väg att braka ihop. Detta
har också skapat en onödig motsättning till dem som bor på landsbygden
och försöker överleva där. Nu kan man istället samarbeta mot de verkliga
bovarna, skogsbolagen som utarmar skogarna. Det finns också en ytterligare
viktig aktör i dramat enligt Carl-Gustaf Lundgren, den statliga Skogsstyrelsen.
–
De har varit en väldigt dålig rådgivare och drivit på för det skogsbruk
som nu finns. De har fördröjt utvecklingen mot ett annat skogsbruk genom
att driva process mot sådana som Harald Holmberg som drivit hållbart skogsbruk
i en by utanför Lycksele.
Skogsägaren
Harald Holmberg som drivit sitt skogsbruk enligt ungefär samma principer
som Carl-Gustaf Lundgren förespråkar har varit inblandad i en lång rättsprocess
med Skogsstyrelsen eftersom man menar att det inte är rationellt. Till
slut har man tvingats ge upp. Skulle man vunnit skulle det gett dålig
publicitet, ännu värre hade varit om man förlorat.
FSC
är det partsorgan som certifierar skogsavverkningen. I Sverige godkänner
man kalhyggesavverkning, men det gör man inte i Tyskland. Kanske är det
också på gång en svängning i Sverige. Om skogsbolagen inte bryr sig så
mycket om biomångfalden bryr de sig så mycket mer om sitt varumärke. Carl-Gustaf
Lundgren menar att det nu är dags det statliga Sveaskog att gå i bräschen.
-
De är vårt eget skogsbolag som vi alla äger gemensamt. De borde gå i bräschen
för ett skogsbruk där vi brukar skogen utan att förbruka den.
Men
handlar det bara om brukningsmetoder? Är inte maktförhållandena i skogen
och politiken minst lika viktiga. NOrdBruk är den enda svenska bondeorganisation
som är medlem i det globala nätverket Via Campesina och en av de få bondeorganisationer
globalt som har erfarenhet av skogsbruk. Torgny Östling som är skogsbonde
i Jämtland har därför rest ett ental gånger till Bryssel för att diskutera
skogsbrukets framtid. Han är orolig eftersom det inom EU finns starka
krafter som vill införa en gemensam skogspolitik, på samma sätt som man
nu har en gemensam jordbrukspolitik. Redan 1992 innan Sverige gått med
i EU protesterade han och några andra bönder mot de förändringar som var
på gång.
–
Den 4 november det året demonstrerade vi utanför Riksdagen mot avreglerandet
av ägandet av mark och vatten. Avregleringen som drevs igenom den dagen
öppnade för vem som helst att spekulera i naturresurskällor.
I
EU-lagstiftningen finns det något som kallas kapitalliberaliseringsdirektivet
som stod emot det som dittills begränsat vilka som kunde äga skog och
mark i Sverige. Nu fick vem som helst äga skogsmarken, utländska bolag
eller spekulanter i städerna. Resultatet har blivit en stegring i markpriserna,
vilket gjort det svårt för lokalbefolkningen att behålla kontrollen över
skogen och hur den brukas.
Det
som hänt är att industrin tagit ett mycket fastare grepp om hela produktionskedjan.
–
De bestämmer priser, när man hugger och hur mycket man hugger. Numera
avverkar man till exempel grymt hårt på somrarna. Det ger problem med
granbarkborre och markskador, röta i gran. Här i Norrland har det varit
en enorm miljövinst med vinteravverkning. Men det mest konkreta har varit
prisraset på timret. Priset är nu så lågt att det inte finns några självverksamma
skogsbönder kvar.
Under
de 20 år som gått har skogarna också plundrats eftersom man huggit för
mycket skog i förhållande till tillväxten.
–
Sveriges ekonomi vilar på skogen, det är en nationell tillgång. Mycket få personer verkar vara medvetna om vad
som kan hända om vår skogspolitik underordnas EU:s. Den utvecklingen kan
bli mycket farlig.
|