– Det h ar varit en lugn natt. Polisen har visserligen åkt förbi några gånger och lyst på oss med sina strålkastare. Sen kom också daggen och det var lite kallt, men annars var det OK.

Jennifer Jewell sitter på en öde parkeringsplats i St Paul Minnesota tillsammans med sina två söner och ett femtital andra personer. Hon är en glad positiv kvinna som lite kyla inte verkar bita på. Hon tillhör Poor Peoples Economic Human Rights Campaign (PPEHRC), som är ett nätverk bestående av 200 lokala organisationer.

Amerikansk socialpolitik har ibland framställts som framgångsrik, man sägs ha minskat både kostnader och bidragsberoende.  Den positiva bilden håller inte PPEHRC med om. Under det republikanska partiets konvent genomför de flera aktioner för att visa på den enligt dem ökande fattigdomen och hemlösheten i USA. En av aktionerna är denna enkla tältstad som döpts till Bushville. Nätverket har uppfört många sådana runt landet, ibland som protest, ibland för att ge någon stans att sova åt de hemlösa.

Jennifer var själv hemlös när hon var 18 år och fick sin första son Jason. Då fick hon till slut plats på ett övergångshem och samtidigt möjlighet att studera till socialarbetare.

– Det var ganska hård koll på oss där, men jag fick i alla fall en utbildning. Nu går det inte att studera på heltid om man har bidrag, man får studera högst tio timmar i veckan. Resten av tiden måste man utföra någon slags arbete.

Medan Jennifer bodde på övergångshemmet genomfördes den så kallade välfärdreformen som trädde i kraft 1998. Reform är kanske fel ord, den innebar ett antal begränsningar. Ingen skulle under hela sin livstid få socialhjälp i mer än fem år, staterna kunde till och med bestämma om en kortare tid. Dessutom måste man utföra arbete i 30 till 40 timmar i veckan för att få någon ersättning alls. Det kallas för workfare.

– I Kentucky där jag bor får vi 225 dollar (1500 kronor) i månaden, säger Jennifer upprört. Det kan man inte leva på. Det är lägre än minimilönen. Jag hade tur för jag fick bostadsbidrag, men det är många som inte får det, det finns inte pengar till alla. På många sätt har det gått bra för mig eftersom jag vetat hur man skall göra, för andra har det gått mycket värre. Men nu kan jag inte få bidrag under hela mitt liv om något händer eftersom jag fyllt mina fem år.

Det var när de upptäckte vilka konsekvenser reformen skulle få som några kvinnor i Louisville, där Jennifer bor, beslöt att bilda Women in transition (kvinnor i förändring).

– Jag visste inte då att jag löpte stor risk att förlora min son Jason, och det var kanske tur att jag inte visste. Det är det största problemet vi kämpar med nu i vår grupp. Kring 60 procent av de barn som omhändertas idag blir det beroende på ”vanvård”, och då handlar det nästan alltid om att mammorna inte har pengar nog. Det är en upprörande dubbelmoral. Samhället ger inte familjerna det stöd de behöver, då tar de barnen och skyller på föräldrarna.

Det är många av kvinnorna i Women in transition som förlorat sina barn, som de sen har mycket svårt att få tillbaka. Man kan lätt hamna i Moment 22 situationer. De bor i en tvårummare, men när deras barn tas ifrån dem säger myndigheterna att de inte längre behöver en tvåa utan får flytta till en etta. Försöker de sedan få tillbaka barnet blir svaret att de har en för liten lägenhet för att ta hand om barnet.

Jennifer arbetar nu som socialarbetare, men för att klara sig behöver hon dessutom ha ett arbete till, som lärare i socialt arbete. Annars räcker inte lönen till. När hon undervisar försöker hon förklara att det inte alltid är individens fel att man hamnar i problem. Det är lika mycket samhällets fel som inte ställer upp med resurser. Välfärdsreformen har visserligen minskat samhällets sociala utgifter, säger hon. Men fattigdomen har verkligen inte minskat 

– Det är därför jag är aktiv i PPEHRC. Enda möjligheten till förändring är att vi fattiga vågar ställa krav. Alltför många ser fattigdomen som sitt eget fel och skäms. Vi får hela tiden nya organisationer med i vårt nätverk. I vår lokala organisation är vi nu 150 medlemmar, flera av dem är män som också de riskerar att förlora sina barn.

Den växande hemlösheten i USA är något som började redan innan bolånekrisen. Michael Kane arbetar för en organisation som organiserar familjer i offentligt ägda bostäder:

– Hela 400 000 familjer har förlorat sitt boende de sista tio åren genom att staten säljer ut sina fastigheter till privata spekulanter. Det är det viktigaste skälet till den ökande hemlösheten, eftersom dessa bostäder var tänkta till de fattiga. En av de värsta skandalerna inträffade i New Orleans efter orkanen Katarina. Många av de hus som staten ägde klarade av orkanen bra, de var välbyggda tegelhus. Ändå revs husen efter orkanen helt enkelt för att de stod på attraktiv tomtmark som investerare ville köpa upp.

Michael menar att det är på gång en offensiv runt hela världen mot offentligt ägande av bostäder och ser det som ett hot mot de fattiga som inte har råd att betala dyra marknadshyror. Vilka är det då som blir hemlösa i USA?

– Den grupp där hemlösheten ökar allra mest nu är familjer, säger Mary Bricker-Jenkins. Det finns en vrångbild att de hemlösa bara är svarta män. Det stämmer inte alls och det riskerar att öka fördomarna. De hemlösa kommer från alla etniciteter och medianåldern för en hemlös är åtta år, alltså är det i mycket stor utsträckning familjer som är hemlösa.

Mary är en engagerad kvinna med ett varmt leende. Hon har arbetat som socialarbetare sedan 1964 och på senare år har hon även undervisat på universitet i socialt arbete. Men det har hon precis slutat med:

– Jag stod inte ut längre. Merparten av mina elever kom från familjer som haft det svårt. De ville göra en insats och förbättra för andra, hade ett stort engagemang. Men det de hamnar i är något helt annat, eftersom de inte längre får resurser att ge hjälp. De blir istället nästan enbart ett slags kontrollanter, mjukpoliser.

Mary drar upp ett långt perspektiv. Under 1930-talet fanns det många sociala problem i USA. Det löste president Roosevelt genom New Deal, ett välfärdsprogram enligt europeisk modell. Det var troligen en förutsättning för att USA skulle fotsätta utvecklas.

– Redan innan det som jag kallar Välfärdsdeformen började man skära ner genom att lägga över ansvaret på delstaterna som inte hade resurser. Nu när de sociala problemen ökar har staten inga andra medel att ta till än repression. Se hur det blev när vi gick ut i vår fredliga demonstration med barnvagnar och rullstolar i täten. Vi möttes med kravallpolis och skarpskyttar, trots att vi klart deklarerat att vi skulle vara mycket fredliga.

Under konventet hade PPEHRC lyckats samla en demonstration med flera tusen personer som protesterade mot fattigdomen. De skanderade Stop the war, on the poor och menade att pengar tagits från välfärdsprogrammen till kriget i Irak. Redan under samlingen grep kravallpolisen en ung journalisttjej. Under marschen gång bevakades de fattiga av hundratals poliser i full kravallutrustning, med tårgas och pepparspray beredda i händerna.

Men repressionen drabbar också socialarbetarna. Det är många som är kritiska och tycker det är svårt att arbeta på det sätt man nu tvingas till. Men ingen vågar kritisera för de är rädda att förlora jobbet. menar Mary. Hennes främsta kritik mot socialtjänsten är ändå att den förnedrar och stigmatiserar människor. Hon ser den svenska modellen som en förebild:

– Där ser ni välfärd som en rättighet som alla skall ha tillgång till. Här blir man genast klassad om man behöver hjälp. Ni har till exempel barnomsorg för alla. Här är det många fattiga kvinnor som inte kan försörja sig eftersom de inte har råd att betala de dyra avgifterna. 

Innan jag reste till USA skrev jag ett reportage om den svenska socialtjänsten och intervjuade svenska socialarbetare. Det slår mig att mycket av det som genomförts i USA var sådant som socialarbetarna tog upp med mig, vikande resurser, snålare utbetalningar, rädsla för att kritisera. Flera socialsekreterare uttryckte rädsla för vad som kommer att hända i den kommande lågkonjunkturen med många utanför a-kassan och begränsad sjukkassa? Flera kan förlora hus och lägenheter. Kommer det då att finnas hyreslägenheter för dem som bor i Stockholm? När jag berättar om arbetslinjen i socialtjänsten blir Mary förtvivlad.

– Skall ni införa workfare i Sverige? Det skulle kunna vara bra om det användes på ett positivt sätt, men här är det bara ett sätt att utnyttja människor och pressa ner lönerna. Vi har länge sett Sverige som ett föregångsland och försökt ta efter. Ta för Guds skull inte över vårt system nu!

Även medelklassen riskerar att få problem i USA. Ett skäl är bolånekrisen, ett annat är bristen på offentlig sjukvård som gör att många familjer förlorar sina tillgångar om någon i familjen blir sjuk. Mary berättar att av de familjer som äter på soppkök eller bor på härbärgen brukar det oftast finnas en medlem som arbetar. De kallas för working poor. Mest engagerad är hon dock för kvinnorna som förlorar sina barn.

– Mannen som ansvarar för den del av socialtjänsten i New York som omhändertar barn berättade något som gjorde mig upprörd. Hälften av barnen skulle kunna lämnas tillbaka till sina familjer om familjerna bara hade någonstans att bo. Samhället är oförmöget att ge dem den hjälpen fast det borde vara en mänsklig rättighet.

Allra sist vill Mary berätta om något som hon precis vad varit med om och som hon tycker beskriver situationen nu tydligt. En polisman kom hem till henne och hade hört att det i hennes övergivna grannhus stod ett fullt användbart kylskåp. Han hade kommit i kontakt med familj som var hederlig och bra men helt enkelt var utfattig. Kyrkan han var med i hade samlat in till mat för dem men socialtjänsten ville ändå ta barnen ifrån dem. Familjen hade nämligen inget kylskåp och det borde de ha enligt deras normer. Tyvärr var budgeten för sådant stöd redan överskriden, trots att bara halva året gått. Kunde inte familjen få det kylskåpet i grannhuset?

– Visst är det märkligt säger Mary. I det här landet blir polisen socialtjänst medan socialtjänsten blir polis.