Carol Jones med sin dotter utanför Takeover huset

- Father, father,father skriker det ilskna lilla värmeelementet nedanför sängen. Det tjuter på högsta styrka för att jaga bort lite av den kalla råa luften. Trots att jag ligger under flera lager täcken iklädd både jeans och dunjacka huttrar jag. Kylan i det lilla rummet verkar vara övermäktig. Elementet rodnar ännu mer och skriker vanmäktigt Fuck, fuck, fuck innan det lugnar ner sig igen: Father, father.

Jag har fått låna det allra varmaste rummet i detta take-over house i Kensington, Philadelfia. I ett ännu kallare rum utan element ligger Carol Jones med sin lilla dotter under samma filt. När jag precis somnat ringer det på dörren. En kvinna står där med sin baby i famnen och en lite kille vid handen. Hon har precis fått lämna sin lägenhet och vet inte vart hon skall ta vägen.

- It is cold out there, säger Lisa Kelly och skakar, tårarna i ansiktet har nästan frusit till is.

Lisas dotter

Det är bara oktober, men kylan är på väg. Naturligtvis får hon komma in och så får hon låna fem dollar för att köpa barnmat. När hon ger sig ut igen ligger Carol Jones i ljuset av TV:n med de tre barnen. Nästa morgon är hon redan borta, hon verkar inte vilja stanna. Fast det är många som bor i dessa take-over house i Kensington. Den gamla arbetarstadsdelen i Philadelfias utkanter med sina smala röda tegelhus går igenom ett snabbt förfall. Textilindustrierna som byggde området är på väg till Mexico, för vidare befordran till Kina. Här bor nu 100 000 tals fattiga svarta, vita och latinos. Den enda verksamhet som fungerar är knarkhandeln. Det är som slummen i Latinamerika, fast kallare. När familjerna inte klarar av att betala hyran slängs de direkt ut på gatan, dörrar och fönster spikas igen.

Det är då Kensington Welfare Rights Union - KWRU - kommer in. De ockuperar huset och gör det till en provisorisk övernattningslägenhet. Provisoriskt är det rätta namnet på huset Carol bor i. Köket går inte att använda, där är för många råttor. Vatten finns bara i ett badkar på andra våningen, elektriciteten har man tjuvkopplat, det ligger sladdar på golvet. I stora rummet står en elplatta i ett hörn. Kylskåpet är avstängt, används bara för att hålla råttorna borta från maten.Carol, som själv förlorade sitt hus för några år, sedan har blivit en aktivist i i KWRU som är en stark och växande rörelse i Kensington. Ofta tar hon emot gäster, just nu bor bara en svart hemlös kille hos henne.

Ursprungligen bildades rörelsen för att göra motstånd mot de nedskärningar i välfärdssystemet dom Clinton införde. Med Bush har knappast uppgifterna minskat. Alla pengar går till militären och krigen och de fattiga får det svårare för varje år. I USA talar man nu om fattiga arbetande, de som arbetar men inte får tillräckligt med pengar för att betala hyra, mat och kläder. Det finns numera också en begränsning på fem år, har man haft socialbidrag så länge körs man ut ur systemet, och det gäller även ens barn. KWRU är en märkligt militant rörelse, man verkar inte vara rädd för något.

När Bush skulle nomineras till presidentkandidat i Philadelfia ställde de sig i spetsen för en demonstration, som polisen förbjudit. Men när de hemlösa fattiga kvinnorna stod längst fram klarade polisen inte av att stoppa dem. Deras aktioner är otaliga, de genomför långa marscher genom USA för att få kontakt med andra fattiga, de bygger nätverk och samlar till aktioner. När man inte ockuperar hus bygger man tältstäder för dem som slängts ut på gatan eftersom de inte haft råd att betala hyran. Rörelsen har blivit fruktad av det politiska etablissemanget och flera gånger har man försökt få rörelsens ledare Cheri Honkala i fängelse för olika påstått våldsamma aktiviteter. Som tur var har det hittills alltid funnits videokameror på plats som kunnat motbevisa anklagelserna.

Cheri Honkala

Det var Cheri Honkala som startade rörelsen en dag när hon skulle betala hyran och var helt utan pengar. Hon överskred sitt checkkonto och förstod samtidigt att inget förändras om man bara kämpar själv och inte organiserar sig. Nu håller hon på och bygga upp ett nätverk av olika fattiga folks organisationer kring USA. Hennes förebild är faktiskt Martin Luther King. Han slutade med att bara organisera enbart svarta, istället arbetade han med De fattigas marsch till Washington. Det var då han blev farlig och sköts någon vecka innan marschen skulle inledas. Om de olika fattiga skulle enas över de etniska gränserna skulle de bli farliga:

- Under Clinton försökte man få det till att alla de fattiga här i landet är svarta, säger Cheri Honkala. Men majoriteten av dem som behöver socialhjälp här i landet är vita. Men eftersom man hatar den del av befolkningen som är svart, vill man bara bli av med dem. På det sättet röstade folk bort den enda procent av budgeten som gick till socialhjälp, det var ett vansinne. Hur kan man annars gå med på att några har ett vinterhus, ett sommarhus, flera olika hus och 3-4 bilar medan andra inte har någonstans att sova. Man måste skapa något skäl för att det skall vara så och det är rasismen

KWRU organiserar vita, svarta och latinos med politisk skolning och aktioner, men också med ren konkret hjälp. Kate Engle är en sextiårig kvinna som tillhör den aktiva kärnan i rörelsen: Kate Engle

- För tio år sen var jag nästan helt utslagen efter en sjukdom, inte ens min familj ville hjälpa mig. Då kom mina barnbarn springande med några bananer, det var en tant som gett dem till oss berättade de. Jag undrade, vem det kan vara som gör så helt osjälviskt, inte ens min familj hjälpte mig. Då hade Cheri slagit upp en tältstad just här, precis nedanför mitt hus. Sen höll hon på i ett helt år för att få mig organiserad. Jag ville inte, alla sa åt henne att ge upp, men hon ville ha mig med och till slut lyckades hon. Det stämmer som Cheri sa, mat är den viktigaste organisatören, det är där vi måste börja.

Cheri Honkala är en organisatör och agitator, men det som upprör henne mest är hur lite Europa vet om de fattigas situation i USA.

- De verkar inte känna till vad som händer här i odjurets mage och hur det skulle kunna hjälpa sociala rörelser i andra delar av världen. De ser inte hur krossandet av vår rörelse är en förlorad chans för dem. Vi behöver deras stöd för vi är under starkt tryck. Den här regeringen är ansvarig för dödandet och finansieringen av dödandet av människor i hela världen. Det internationella samfundet förstår inte att vi som organiserar de fattiga här i landet kan vara ett stöd för dem, trots att vi råkar leva i det rikaste landet i världen.