Bocken som trädgårdsmästare

AV LENNART KJÖRLING

"Därför är det hög tid att tala klarspråk om biståndet. Om alla miljarder som kunde ha använts så oerhört mycket bättre." Så lät det när biståndsminister Gunilla Carlsson höll ett linjetal på Utrikespolitiska Institutet den 30 maj. Undertexten var att det mesta av svenskt bistånd varit misslyckat. Hon fick genast entusiastiskt medhåll av DN:s ledarsida som under rubriken "Slopa procentmålet" kallade talet sensationellt: "Ett statsråd lovar tala klarspråk - och gör det!"

DN:s ledarsida hade redan tidigare entusiastiskt talat för att kraftigt minska biståndet genom att lyfta fram Carl B Hamiltons motion till folkpartiets landsmöte. Där föreslogs att Sida skulle läggas ner och att biståndet på sikt helt skulle avskaffas. Biståndsbudgeten skulle också kunna användas till militära insatser. Även Expressens ledarsida hade i början på året varit på bettet och krävt att enprocentsmålet skulle avskaffas, även de ville ha biståndspengar till försvaret. Gunilla Carlsson har många synpunkter på biståndet visar det sig när jag får en mejlintervju med henne under sommaren. Hon vill att företagen ska ha en större roll, något som också flera företagsorganisationer lobbat för.

- Det är centralt att det svenska näringslivet deltar mer effektivt i utvecklingssamarbetet. Dels direkt med egna investeringar och handel, dels med investeringar via Swedfund. Och jag arbetar nu intensivt med att etablera nya samverkansformer med det svenska näringslivet, säger hon. Hon vill också se ett effektivare bistånd samt minska antalet samarbetsländer som Sverige har idag. "Jag har själv sagt vad gäller samarbetsländer att de ska vara så många att biståndsministern kan rabbla dem om hon väcks mitt i natten. I dag kan jag inte det", sade Gunilla Carlsson till Sveriges Radios Ekoredaktion i våras. Och på mejlen svarar hon:

- Volymmålet har varit det allt överskuggande. Så kritiken är riktad mot den förra regeringens biståndspolitik. Det går inte att mäta den nytta som utvecklingssamarbetet ger med hur mycket pengar som betalas ut.

Hon tycker inte heller att enprocentsmålet är så viktigt i framtiden:

- Fokus ska alltid vara på vad vi gör, inte för hur mycket pengar vi gör det. Vi måste inse våra begränsningar. Vi kan inte och ska inte göra allt överallt.

Vad är det som håller på att hända med biståndet? Vill den nya alliansregeringen montera ner det? Inför valet höll alliansen kvar vid enprocentsmålet men sedan regeringen tillträdde har man redan lyckats nagga biståndet i kanten. Mitt under budgetåret skars plötsligt 700 miljoner bort för att användas till att ta emot flyktingar från Irak, redan under hösten hade ytterligare 1 miljard flyttats på samma sätt. Ännu mer märkligt är fallet med exportkrediterna. Två gamla och i realiteten förfallna 70-talsskulder till svenska företag från Liberia och Kongo dammades av och skrevs av till höga belopp, vilka sedan drogs ifrån biståndsbudgeten.

- Det handlade om 1,5 miljarder kronor men det är bara luftsiffror, det betalas aldrig några pengar från regeringen, säger Magnus Walan på den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia. De tillfaller inte några människor och går inte till fattigdomsbekämpning. Det är bara ett sätt att slippa betala bistånd. Dessutom har man skrivit upp beloppet, på exportkreditnämnden var den verkliga skulden till Kongo bara fem procent av det belopp regeringen tog upp. Kreativ och dubbel bokföring. Regeringen talar om att biståndet ska bli mer effektivt. Utan kvalitetsprövningar eller utvärderingar togs sammanlagt 3,2 miljarder från biståndsbudgeten.

Enligt en initierad källa har SADEV, det organ som ska utvärdera biståndet, i princip fått order att inte granska effektiviteten på dessa miljarder. Lika märkligt är att Sverige inför toppmötet med OECD i april ville ha en diskussion om vilka militära utgifter som skulle kunna bokföras som bistånd. De enda man hade med sig var Kanada och USA. Vad USA ser som bistånd vet vi alla. Nu togs det inte ens upp på mötet eftersom de andra länderna inte ens ville ta upp det, eftersom det kunde riskera att ta bort fattigdomsfokus på biståndet. Regeringen har försökt tona ner sin roll och Gunilla Carlsson säger:

- Det vore rimligt att kunna genomföra minröjning som inte har militära syften i samordning med militär personal när så är möjligt, då det ibland är den enda möjligheten att få minorna bortröjda. För de människor vi vill hjälpa i våra samarbetsländer är det viktigaste att minröjningen blir av - inte vem som genomför den. På samma sätt är det i många länder önskvärt att kunna utbilda polis och militär i mänskliga rättigheter. Biståndspengar bör kunna användas till sådana ändamål, som ju i grunden skapar förutsättningar för fattiga människor att få mat och makt och trygghet.

Regeringen håller nu på att lägga om hela biståndspolitiken och den kommer att presenteras efter sommaren. Alla som arbetar med bistånd är mycket bekymrade. Det är som om golvet gungar under oss säger en röst, en kraftig turbulens säger en annan. Bo Forsberg som är generalsekreterare för Diakonia är mycket bekymrad:

- Man håller bland annat på med en stor genomlysning av Sida och att det kommer absolut att bli stora neddragningar, det är jag absolut säker på. Mer av biståndet kommer att gå via UD och det kommer att styras mer politiskt. Det som är oroande är att alla processer man dragit igång ska gå fort, precis som alla andra beslut i den här regeringen. Nu är det en väldigt sluten process. Sida vet ingenting, männen på UD vet ingenting, vi vet ingenting. Det är en väldigt liten krets som sitter och för de politiska diskussionerna. Det tycker vi är en olycklig utveckling och en dåligt skött process.

Under senaste året har det förekommit en hel del negativ publicitet kring biståndet. Bo Forsberg menar att det närmast drivs en kampanj. Några som alltid frejdigt kastar sig in i debatten är tankesmedjan Timbro, som tänker släppa en hel skriftserie om biståndet i början på hösten. Redaktör är Fredrik Segerfeldt, som är programansvarig för bistånd och global utveckling på Timbro. Han har inte arbetat konkret med bistånd men har ändå en hel del åsikter om bland annat Sida:

- Jag har massor att säga. För det första har man ett ideologiskt problem. Man brukar säga så här, kanske lite fördomsfullt: Det fanns en gång en Vietnamdemonstration som delade sig i två, ena hälften gick in på TV2 andra hälften gick in på Sida. Det är kanske orättvist att hävda det fortfarande, men det sitter kvar i väggarna där. Man lägger alldeles för lite fokus på verklighet och på vad ska man säga, verksamhet som är vetenskapligt grundad snarare än motiverad av inrikespolitiska och politiskt korrekta skäl. Det är inte så att det stora problemet i världen är HBT-frågor. Jag tycker man ska lägga ner Sida. Jag tycker man ska lägga ner hela biståndet.

Timbromannens självsäkra uttalanden kan verka lite parodiska, men sådana populistiska svängar går lätt hem. Kanske har man rent av regeringens öra och spelar rollen av nyttig idiot. Det är visserligen lätt att visa att en stor majoritet av biståndsprojekten lyckas, men går man upp till makroplanet är det svårare att föra i bevis. Det finns ju ingen möjlighet att kontrollera hur utvecklingen skulle varit i samma länder utan bistånd. Per Ronnås som är chefsekonom på Sida hänvisar till WIDER-institutet i Helsingors som systematiskt tittat på 50 olika studier och kommit fram till slutsatsen att biståndet har en positiv effekt på den ekonomiska utvecklingen. Flera av de afrikanska länder som fått mest bistånd från Sverige växer med fem sex sju åtta procent per år, till exempel Tanzania, Moçambique och Zambia, påpekar han. Han vänder sig också mot det förenklade argument som hävdar att det bara är ekonomisk tillväxt och inte bistånd som krävs.

- Det finns exempel på länder med en god tillväxt där fattigdomen inte minskat eller till och med ökat. Tillväxten måste komma fattiga människor till del och det gör den enbart om de själva kan bidra till tillväxten. För det krävs det bland annat utbildningsinsatser, hälsoinsatser och förändringar av rättssystemet. Det är väsentligen här som biståndet kommer in och bidrar.

Moderaterna har alltid varit tveksamma till biståndet, det var fp och kd som fick slåss för att behålla enprocentsmålet. Moderaterna har alla tre ministerposterna inom UD där biståndet ligger. Alla biståndsengagerade Ordfront talat med välkomnar en nödvändig kritisk debatt, men som Bo Forsberg säger:

- De som angriper biståndet idag är en liten grupp som inte har bättre bistånd som sitt mål. De vill sopa banan för ett beslut om sänkt biståndsanslag.

Mycket tyder på att detta är moderaternas strategi. Styrkeförhållandena inom alliansen kommer att avgöra i vilken utsträckning de lyckas med att ytterligare undergräva biståndet. En annan stridsfråga kommer att bli folkrörelsebiståndet, som utgör fem procent av hela biståndsbudgeten. Genom så kallade 10-90 projekt lägger staten till 90 kronor för varje tia som olika organisationer samlat in. Dessutom har det också funnits informationspengar och volontärbidrag som inte krävt några egeninsatser. Jag frågar Fredrik Segerfeldt vad han anser om Röda Korset och Diakonia och andra som arbetar inom folkrörelsebiståndet.

- Jaaaa vad ska man säga? De tenderar att bli en del av den globala antiglobaliseringsrörelsen och den globala räddavärldenvänstern som har en cynisk och ideologiskt motiverad syn på världen. Jag tror inte att de vet vad utveckling är. Men Röda Korset, jag vill inte dra dem alla över en kam, Röda korset är ju anständiga, Diakonia tycker jag inte förstått det här riktigt. Men det finns ju mycket värre, Afrikagrupperna är en extremt ideologisk organisation.

Inger Björk är generalsekreterare för Forum Syd, ett paraply för drygt 200 mindre enskilda organisationer som på något sätt arbetar med bistånd. Hon är mycket bekymrad över framtiden.

- Vi uppfattar inte att den nya regeringen och Gunilla Carlsson ser att folkrörelsernas roll är självklar. Det har också i högsta grad funnits en okunskap om vad organisationerna har gjort. Det man sagt är att det i den mån vi stärker demokratiska krafter i samhället är vi intressanta liksom när det gäller humanitära insatser. För övrigt finns det bara ett jättestort frågetecken, inte minst när det gäller organisationernas kunskapsspridning och opinionsarbete.

En av alla de små organisationer som arbetar under Forum Syds paraply är nätverket Framtidsjorden. I Sverige består organisationen av 16 vängrupper som samlar in pengar till 19 organisationer i Sydamerika och tio i Asien. Organisationerna i Syd hjälper småbrukare som arbetar med ekologisk odling. Det handlar om utbildning, hjälp till att skapa lokala marknader och erfarenhetsutbyten. Framtidsjorden har också haft stöd till tre volontärer och till information i Sverige, där man vill visa på allt det kreativa som utförs i Syd. Nu har regeringen bestämt att även för denna typ av informationsinsatser måste alla organisationer själva bidra med tio procent.

- Alla organisationer känner samma sak, säger Eva Magnusson som arbetar för Framtidsjorden. Det är svårt att samla in pengar för informationsarbete. Hur ska man kunna säga: "Jag vill samla in pengar för att kunna påverka dig"? ´

Men Gunilla Carlsson tycker att enskilda organisationer har för mycket att säga till om i debatten. På en fråga om varför enskilda organisationer i fortsättningen måste betala tio procent av sina informationsinsatser själva svarar biståndsministern:

- Sida fick i årets regleringsbrev i uppdrag att beskriva kriterierna för så kallade ramorganisationer samt vilka konsekvenserna blivit av den tioprocentiga egeninsatsen på informationsbidragen, säger Gunilla Carlsson. Jag vill inte föregripa slutsatserna, men tycker det är rimligt med en egenavgift.

Nu ryktas det om att egeninsatsen ska höjas till 20 procent, för alla typer av insatser. Detta kommer att slå hårt mot de mindre organisationerna. Eva Magnusson skrattar och slår ut med händerna:

- Vad ska man säga? Då blir det svårt att överleva som organisation. Det blir svårt att klara projekten. Ännu värre blir det att klara nätverksarbetet. Det blir omöjligt. Om det blir för 20 procent kan det bli dödsstöten för oss.

Det är hundratals organisationer som Framtidsjorden som är basen för den svenska biståndsviljan. Några är stora folkrörelser som kyrkorna eller arbetarrörelsen, andra består av några få personer. De samlar med frivilliga insatser in pengar. De informerar för att sprida kunskap och engagemang. Hela detta enorma arbete hotas nu. Om Gunilla Carlsson får som hon vill får Framtidsjorden och många andra organisationer inte söka projekt ens med 20 procents insats.

- Om det är viktigt med demokrati och mänskliga rättigheter så blir vårt samarbete med organisationer ute i världen en viktig grund för att bygga upp en sådan värdebas, säger Inger Björk på Forum Syd bestämt. Det är vi som når ut till fattiga människor och stärker deras förmåga att delta. Just demokratin verkar vara en sådan fråga där regering och folkrörelser inte talar samma språk.

I den nya biståndspolitiken handlar det mycket om att stärka demokratin, men då avses nästan alltid den formella demokratin och traditionella politiska partier.

- Vi som varit ute i Syd vet att de traditionella partierna bara representerar traditionella eliter. Demokratiska val blir oftast en maktkamp mellan klaner eller eliter, det räcker inte med den formella demokratiska nivån. För en verklig demokratisk utveckling krävs det folkrörelser. Vill regeringen satsa på demokratiutveckling så må den göra det på den rent formella demokratiska nivån. Men utan att man stödjer mer fördjupade demokratiska processer ser inte jag att den demokratiska utvecklingen kommer att bli verklig. I praktiken är det nästan alltid det våra projekt går ut på, även om de rent formellt handlar om utbildning eller hälsovård.

Robert Putnam har i en uppmärksammad och banbrytande studie kring utveckling visat att södra Italiens eftersläpning beror på att där inte fanns samma utvecklade civilsamhälle som i norr. Detta gav utrymme åt maffia och korruption, på samma sätt som vi ser i tredje världen idag.

Moderaterna är det enda parti i riksdagen som inte har en folkrörelsebakgrund. De är inte engagerade för biståndet och enligt många är Gunilla Carlsson inte heller så kunnig på området. Har man satt bocken till trädgårdsmästare? Eller är det rent av så att man av ideologiska skäl velat komma åt ett segment av samhället där folkrörelser fortfarande har ett inflytande och engagemang skapas? Folkrörelserna upplever att man vänder på varje sten för att se vad som kan tas bort av folkrörelsebiståndet. Kanske är biståndet ett av de områden där den nya regeringens ideologi märks tydligast. Det finns en klar skiljelinje mellan folkrörelser och marknadsfundamentalister. Ska demokratin fördjupas eller överlåtas till lägstbjudande på marknaden?

Lennart Kjörling är författare, frilansjournalist och före detta biståndsarbetare i Brasilien.