Paulinho da Viola

Den akustiska snäckan är en utomhusscen som ligger i en grön dal, precis nedanför Castro Alves-teatern. En ljum kvällsbris blåser mellan den stora amfibieteatern fylls av publik. Efter några förartister kommer han. Paulinho da Viola är en legend som lever. Med en silverman och ett vackert leende sätter han sig ner på en pall och spelar och hela snäckan lyssnar. Paulinho är en länk till alla de gamla stora sambapoeterna. Man hör hans släktskap bakåt, melodierna har samma uppbyggnad, samtidigt har han en egen personlighet. Det är nåt självlysande kring honom när han med sin vackra mjuka röst sjunger några enkla rena sånger om kärlek, lycka och svek. Desilusão - sjunger han och plötsligt sjunger hela snäckan med i hans vackra "Ensamhetens dans" Dança da Solidão som Marisa Monte spelade in för nåt år sen, en av de finaste inspelningarna på det portugisiska språket. Det var också i samband med det som den snart 60-årige Paulinho da Viola fick en slags renässans, hans senaste skivor har sålt bra. Den brasilianska publiken återupptäckte än en gång den storhet som finns i den lyriska sambatraditionen. Alla de enkla poeterna av folket som gjorde en sån vacker och ömsint musik. Den stämmer definitivt inte med vår svenska schablon av samba, karneval och fala kvinnor.

Fast så blir det fest i alla fall. Paulinho reser sig och plockar fram sin cavacinho. Då reser sig publiken samfällt upp och inte bara sjunger utan också dansar. Paulinhos ögon lyser, han verkar inte vara en dag över 20 år. Det är en sån värme och glädje kring scenen att jag ryser till lite. Det här finns bara i Brasilien, där poesin och lekfullheten så ofta vandrar hand i hand.