Timbalada, Mãe de Samba

   

Milt vansinne
Timbalada är för oss kanske mest känd som gruppen som aldrig kom till Stockholm. Man har svikit sådana storheter som Vattenfestivalen och Bar Brasil. Så nu lyssnar jag på deras första skiva i deras hemstad Salvador utan att ha sett dem levande. Det är nog synd för de lär ha en spektakulär scenshow, där musikerna uppträder med fantasifullt målade kroppar.

Min först reaktion på skivan är att det var ett väldigt oväsende. Här kommer det plötsligt in en hel svärm av ilskna trumpeter eller en vildsint gurglande röst. Grunden i musiken är en stor kraftfull batteria av typisk modern Salvadorstil, stora trummor som ger ett stadigt gung och smattrande diskanttrummor som driver på och hetsar. Mitt i alltihopa kommer den gamla sambadrottningen Alcione in och sjunger en låt med sin stakiga röst. Efter några lyssningar börja jag mer och mer gilla musiken. Vilka infall, vilken lekfull musik. Mannen bakom Timbalada heter Carlinhos Brown. Han har en egen karriär och det går ständigt rykten om att han skall lämna bandet eftersom han ofta inte är med på spelningarna. På den här skivan är han mycket närvarande, som sångare, slagverkare, kompositör och arrangör. Han verkar vara en man med öppet sinne, blandar friskt, merengue, dragspel från norra Brasilien, klassisk Riosamba, blues, polka, plötsligt tycker jag mig höra att någon joddlar friskt. Ibland verkar han ha kastat tärning om vilka stilar som skall blandas, hur skulle det här låta? Det hela försiggår i ett milt vansinnigt galopptempo. Det är en generös produktion med sexton spår, jag har kul.

Timbalada, Mae de Samba, Polygram 536 274-2