Zeca Baleiro

Han kommer in på scenen som en indisk prins med scharlakansröd jacka, purpurröda harlekinbyxor och bärnstensfärgade solglasögon. På huvet har han en grå yllemössa av den fula typ jag brukar dra på mig i den svenska vinterkylan. Men för de ungdomarna i publiken är Zeca Baleiro inte prins, han är redan kung.

Det har regnat tropiskt hela dan i Salvador, luftfuktigheten är minst 110 procent. Det doftar värme, frukt och fukt i luften och det sprakar betänkligt i högtalarna medan vi förväntansfullt kryper ihop under det utskjutande taket på friluftsscenen.

Där framme står ett brokigt band med dragspel, synt, sax, fiol, bas och tre slagverkare. Zeca hänger av sig jackan och så drar det igång. Två pandieros rasslar igång och ger och ger en slagverksmatta för Zeca att sjunga en sång i traditionell stil från nordöst till. Vi är redan ute i halvöknen när elbasen trycker till och vi automatiskt börjar skumpa upp och ner. Nästa låt inleds på rebeka, den fiolvariant som är vanlig i folkmusiken från nordöstra Brasilien. Sen blir det forró med dragspel och allt, höfterna börjar gunga i publiken. Zeca tar av sig de hemska solglasögonen och vi får se hans allvarliga lite blyga ögon. Så hör jag plötsligt engelska, ja visst det är Bob Dylans "One more cup of coffee for the road" som inleder ett potpurri av vackra rockballader. Hur skall det här sluta?

Det blir coco, baião, maracatu, samba de roda, bomba meu boi och några okända rytmer från Zeca Baleiros hemstat Maranhão längst uppe i nordöst. Det är märkligt med denna fattiga hemsökta del av Brasilien som verkar ha ett väldigt förråd av musikskatter. Här uppifrån kommer alla de nya musikerna med en egen personlighet. Och de verkar alltid våga blanda friskt. Ena minuten hör vi en helt akustiskt slagverksensemble, nästa minut låter saxofonisten som en utfreakad jazzsolist. Och så hoppar vi upp och ned till en skumpig hyllning till Mamâe Oxum och då är vi mitt inne i den afrobrasilianska religionen.

Det är en underbart att vara med musiker som väljer så medvetet och kärleksfullt   mellan olika ljudbilder och stilar. Det känns som att vara inbjuden till en lekstuga. Efter en del skrik får vi ett extra nummer. Zeca läser högt ur en text och så drar han till lite extra "A plateia pega fogo" - "Publiken tar eld", och det är just var den gör i detta hans slagnummer "Heavymetal do senhor". Det handlar om ett coverband som djävulen satt upp för att planka musik av Gud Fader, riktig undergroundmusik. Fast riktigt där vill jag inte placera Zeca Baleiro. Han rör sig liksom både uppåt och nedåt, men för det mesta är det rätt gudomligt.