Djavan

Djavan är en sällsynt fågel som inte riktigt går att placera. Den smale lite slängige sångaren är tjejernas stora idol och det är de som fyller den Akustiska Snäckan, friluftsscenen mitt i Salvador. De kan alla hans texter utantill och sjunger med från första till sista sången. Sen studsar de upp och ner, dansar på de lite mer svängiga låtarna och sätter sig ner för att lyssna på balladerna. Men den drygt 40-årige Djavan är inte en bara vanlig tonårsidol, han har varit med lite för länge för det. Hans musik som först kan låta som enkel popmusik har fler bottnar. Den vetter åt jazzen med en rolig harmonik. I bandet har han med tre underbara blåsare. Tre lite äldre män som blåser täta riff och dansar humoristiskt. 

Men det räcker inte med pop och jazz, Djavan är Brasilien också. Det finns ett skönt underfundigt gung i hans musik. Det sticker inte ut så mycket, men där puttrar hela Brasiliens rytmiska universum. Fast i kväll går det inte riktigt fram, på nåt sätt blir det stående vågor i Snäckan och det finstilta svänget når inte fram, ljudteknikerna verkar inte riktigt förstå den här musiken. Men det bryr sig inte publiken så mycket om, de kan alla hans sånger och tar själva över. Djavan är som vanligt lite blyg på scenen, han dansar lite valhänt och gömmer en del av sitt ansikte bakom några rastalockar. Till höger om mig sitter en prydlig man i fyrtiårsåldern med sin fru, han strålar av lycka hela konserten och sjunger med hög röst. 

Vad är det då som är så bra med Djavan? Han är ingen av de allra största elefanterna inom MPB, men han har ett fint melodisinne, det är underbara långa linjer i hans sånger. På nåt sätt är de som fåglar som alltid lyfter i slutet. Han är en romantisk sångare, lite vemodig. Han svävar alltid lite före taktslagen. Han kan flyta flera takter bara en sextondel före slagen, och det svänger så där fint ömt. Djavan är de ömsintas hjälte.