Geraldo Azevedo

Det står en lodis på scenen, en äldre man i en solkig grå kostym med en lite fläta i nacken! Han tar några stapplande steg mot mikrofonen med en gitarr på magen. Han slår ett ackord och börjar sjunga. Då hörs en härlig röst, lite nasal med en kraftig huvudklang, en röst som får mig intresserad.

Geraldo Azevedo firar 25 år som artist med en skiva och med en show kallad Rötter och frukter. Det är en av styrkorna med MPB, det finns en tradition av fina shower, genomarbetade med regissör, ljussättning, snygga musikarrangemang och scenografi. På två dukar på var sin sida om orkestern står det två projektionsdukar på vilka det hela tiden växer fram nya spännande bilder väl synkroniserade med musiken. Jag ser sen att Geraldo har på sig en elegant grå glitterkostym. Han tillhör annars inte glamouartisterna inom MPB, han tillhör snarast folksångarna från nordöst, en tradition med namn som Alceu Valenca, Zé Ramalho eller Gereba. Grundrytmen i deras musik är inte mjuk svängig samba utan snarare skumpig forró. Han tillhör också dem som kom fram under kampen mot diktaturen. Hans sånger har ett tydligt politiskt innehåll när de inte handlar om naturen och människorna i nordöst. 

Jag tycker om den här föreställningen, den är välgjord och ömsint. Det finns ett allvar och en respekt som är skön att känna när man sett alltför många insmickrande shower med AXÉ-musik. Det är välgjorda orkesterarrangemang med ett härligt dragspel. Ibland svänger det till ordentligt i en forró eller en glad xoté och jag får lust att dansa. Fast det går inte längre. På Castro Alvesteatern kämpar ledningen för att all spontan dans skall försvinna. Man har till och med förbjudit den ljuva sångerskan Marissa Monte, för efter spioneri i Rio har det visat sig att folk dansar på slutet av hennes föreställning. Finkulturen har slagit till igen.