João Bosco
 |
Vad
skiljer egentligen en bra artist från en lysande? Den frågan ställer jag
mig nere vid Parque Costa Azul i Salvador. Där har man gjort ett sånt
där skrytbygge som myndigheterna i Salvador verkar älska. En park som
är så där ultramodern kubistisk, man vill ju verka modern. Där finns också
en amfiteater i betong, men när vi tränger ihop oss i den ljumma kvällen
för att se João Bosco och vinden fläktar från Sydatlanten bara femtio
meter från oss är det faktiskt riktigt
trevligt.
Men först får vi alltså en förartist. En ung trevlig kille i blå skjorta,
med ett bra band bakom sig. Han sjunger bra och verkar vara en juste typ,
med medvetna texter och ett vänligt leende. Men det är ganska tråkigt.
Så lämnar han scenen och så kommer vår João. Han sätter sig ensam på en
pall, slår några slag på strängarna och så har han oss fast. En skillnad
är tydlig, João vågar tänja på musiken, han tar tonerna lite tidigare
än man väntar sig, han drar i rösten, glider mellan falsett och bas, leker
med röstklangen. Man kan inte slappna av, det kommer alltid nåt som man
inte riktigt väntar. Visst är han en känd artist och har mycket gratis,
men jag tror att det är hans totala närvaro i det han gör som gör att
vi lyssnar.
João Bosco har skapat en egen musikalisk värld. Hans sanslöst svängiga
sätt att kompa på gitarr, som om den också vore ett slagverksinstrument,
har han själv kommit på. Hans sångstil, med mycket rytmiska accenter och
egen skapade ljud, är så typiskt att man bara behöver höra en fras, så
vet man att det är han. Det märkliga är att han finns inte med på listan
över de tjugo viktigaste brasilianska musikerna detta århundrade. När
en kompis försökte ta honom till Sverige sa en arrangör, varför skall
man ta hit den där pizzasångaren? Där ligger kanske förklaringen. För
trots att João Bosco har en mycket tydlig profil är han lättillgänglig,
han är rolig att lyssna på. Det är lätt att tycka om honom och då kan
han ju inte vara så där fantastiskt bra?
Hans snabba lekfulla sånger, där han glänser med sitt gitarrspel har gjort
honom känd både i och utanför Brasilien. Men det som mest imponerar på
mig i kväll är hans långsamma ballader. På nåt sätt lyckas han få samma
intensitet i dem också och publiken följer med. När han sjunger om "Meu
coração tropical", "mitt tropiska hjärta" börjar det
faktiskt picka lite extra, inte bara på mig utan på hela publiken som
fyller vår teater med en helhjärtad allsång. João Bosco är en lysande
artist, hoppas jag har lyckats förklara för er varför.