João Gilberto
 |
João
Gilberto är en legend. Det var han som skapade sättet att spela Bossa
Nova på gitarr (för att han inte kunde spela samba sa de elaka). Jag har
hört hans första inspelningar, det är svindlande vacker populärmusik,
skapad under en tid när vi i Sverige lyssnade på Carli Tornehave och andra
liknande storheter. Hans enkla avskalade sätt att sjunga blev också stilbildande.
Han spelade in alla de klassiska Bossa Nova låtarna, gjorde några klassiska
inspelningar med Stan Getz, men sen verkar det som om han gick vilse i
New York. Han har alltid varit en perfektionist och lär dessutom ha problem
med nerverna. För tio år sen bodde han i Rio och då berättades att han
aldrig lämnade sitt hus på dagarna, bara på nätterna vandrade han på Rios
stränder.
I år fyller Bossa Novan 40 år, och João Gilberto lever! Han genomförde
två konserter på teater Castro Alves i Bahia i veckan. Längst nere i den
väldiga teatern står det en stol och två mikrofoner. Stämningen är lite
spänd, det är inte alltid han uppträder och ibland avbryter han konserterna
för att publiken inte sköter sig. Så hörs en högtalarröst, tyvärr är föreställningen
försenad och folk småskrattar lite nervöst. Men så kommer han in på scenen,
en tunn drygt sextioårig man i en grå kostym. Han ser ut som en pensionerad
kommunaltjänsteman. Han sätter sig på stolen och improviserar en födelsedagssång
till staden Salvador som fyller 449 år nästa dag. De första sångerna är
lite darriga, han klagar på att det är kallt i salongen ber om ursäkt
för sin dåliga röst, han kan kanske inte sjunga så länge i kväll säger
han. Visst är hans röst spröd, men han sjunger klockrent även om de låga
tonerna är väldigt svaga. Han svänger lite lätt på sitt vänsterben när
han spelar för att komma i stämning.
Det blir en märklig kväll. För mig blir han sinnebilden för musikern,
som med sin bräckliga mänskliga kropp kämpar för att skänka oss en bild
av evigheten. Ja det blir faktiskt evigheten det handlar om, inte bara
för att de fyrtio åren plötsligt försvunnit. Det känns som om tiden står
fullkomligt stilla, jag kommer på mig med att lyssna intensivt, rummet
försvinner, det känns som jag satt i hans knä. Där sitter vi flera tusen
personer och lyssnar på den lille mannen på scenen och som efterhand blir
mer och mer närvarande i sin musik. Det känns som om han sjöng varje ton,
varje ord för första gången, och som om det av nån märklig slump blev
perfekt redan från början. Han sjunger de gamla kända, Corcovado, Chega
de Saudade, men också mängder av sånger jag aldrig hört förut, gamla sambor.
Efter ett tag vågar sig publiken på att sjunga med lite försiktigt (det
är inte alltid han tycker om det). Till slut får vi faktiskt sjunga själva
också; "Eu sei que vou te amar, por toda minha vida vou te amar",
"Jag vet att jag kommer att älska dig, i hela mitt liv kommer jag
att älska dig". Och så är det, så sjunger vi till João Gilberto.
Efter en och en halv timme är konserten slut, men han kommer genast tillbaka
och sjunger extranummer i en och en halv timme till! Samma exakta gitarrspel,
samma spröda röst, samma eleganta glidningar in på rätt ton, samma känslor
av kärlek, saknad, lycka och längtan till Bahia. För João Gilberto kommer
från Bahia och i kväll har Bahia än en gång tagit honom i sin famn.