Lenine

Jag såg honom först bakom scenen, en lätt kutryggig man i en fladdrig utanpåskjorta och ett par fula bermudas. Vad är detta? När han sen kom in på scenen i sina jesussandaler och sitt långa ljusa hår såg han precis ut som en tysk hippie, speciellt när han fick frispel och dansade så där hejdlöst som bara tyska hippies kan. Är detta verkligen en musiker?

Sen drog de programmerade syntarna igång tillsammans med två stillsamma kompmusiker och två slagverkare. Först lät det lite tveksamt, lite maskintungt. Han måste vara överskattad som förnyare av brasiliansk musik. Men sen långsamt, ja det var faktiskt kul. Hans röst hade lite blueskvalité och det började rulla mer och mer. Det lät rätt mycket som rock, men plötsligt tystnade gitarrerna och vi hörde bara maracatu från slagverket och Lenines råa röst, det här var ju underbart. Kanske var det så att våra öron vande sig, men efterhand blev vi gladare och gladare. Lenine drog själv en toada, en slags klagande cowboysång från nordöst, och sen drog bandet igång med fullt ös. Runt oss dansade den intellektuella ungdomen lyckligt. Lenine hoppade vilt mellan folkmusik och Chico Buarque. Till slut gick han runt i stora cirklar på scenen och sjöng en vacker långsam sång om havet i Bahia.

Lenine tillhör manguerörelsen från Recife, de började med att blanda rock med maracatu, en vild afrikansk rytm från Pernambuco. Oftast var det en social protestmusik, den stora stjärnan var Chico Science, som dog för nåt år sen. Men rörelsen lever vidare, och i högsta grad Lenine. Han verkar helt tokig, men är säkert mycket klok, annars vågar man inte blanda så vilt. Hans egna rötter finns i det torra inlandet och där tillhör det liksom att man skall vara lite tokig. Han har blivit högsta mode bland alla unga sångerskor i São Paolo som alla har med några av hans sånger på sina skivor. För han skriver bra musik med spännande texter. Och vi har riktigt trivsamt här i den akustiska snäckan, allt medan natten faller och även vi själva vågar dansa lite vild hippiedans.