Margareth Menezes

Det lilla torget i Pelourinho (gamla stan i Salvador) är fullsmockat redan när jag kommer in, konserten har just börjat. Jag lyckas komma upp på ett brunnslock så att jag ser lite av scenen. Där hoppar en liten svart sångerska upp och ner, iklädd gymnastikskor och träningsoverallsbyxor. Hoppa gör också publiken, den är redan i extas. Framför mig dansar några killar en ekvilibristisk dans på brunnskanten. Margareth Menezes är ett dynamitpaket, hon ger allt för sin publik och är fruktansvärt förförisk. Efter ett tag spricker ena axelbandet på blusen. Hon flörtar lite sött med publiken. Sen rusar hon ner under scenen och byter om samtidigt som hon skriker uppmuntrande i den trådlösa micken. Hon släpper oss inte en sekund.

Hon har en röst som en trumpetstöt eller en stålklinga, lödig med en stark ansats. Hon är en sann krigerska, en kämpe för alla svarta kvinnor i Bahia. Stark och obändig, men samtidigt mjuk och varm. Första delen av konserten är Bahiamusik i lite ny dräkt. Sen vågar hon sig på ett potpurri med några av Elis Reginas mest kända sånger som hon klarar lysande elegant och avslappnat. De gamla kända pärlorna får hennes eget ansikte. Men jag ger upp. Jag kan inte analysera henne. Hur kan man skriva kritik om en kvinna som i varje ögonblick gör allt för att man skall älska henne. Hon ser på oss med öppen mun och öppna ögon och verkar tänka: Vad skall jag göra nu för att ni skall bli ännu lyckligare?

Efter ett tag kommer ett parti där hon sjunger lite stillsammare musik som rock, soul och reggae. Publiken gungar lyckligt med. Jag förstår att hon är en stjärna i USA. I Bahia är hon märkligt nog inte så fantastiskt stor, fast det är hennes eget land. Kan det bero på att hon är svart och här i det svarta Bahia är alla kända sångerskor (utom just Margareth) vita. Kan det bero på att hennes repertoarval inte är nog slimmat, anpassat till Axémusiken? Hon berättar att i mars kommer en ny skiva av henne med musik av henne själv, Gilberto Gil och Carlinhos Brown. Jag hoppas att den blir bättre än hennes förra CD som inte på långa vägar lyckas förmedla all hennes kraft. Hon kanske inte passar in i musikindustrin? Fast hur skall man kunna pressa in all denna energi i en ynklig CD-platta?

Så på slutet kommer hon tillbaka till Bahiamusiken och nu hotar brunnslocket att sprängas. Hon hyllar de stora svarta kulturgrupperna i Bahia som Olodum, Ilê Ayiê och Ara Ketu och hon blir nästan överröstad av publiken som sjunger med för sina lungors fulla kraft, Margareth glömmer inte sitt ursprung. Hon är Bahia, värmen och glädjen, generositeten och livsglädjen, solen och havet och Afrika.
Margareth, jag älskar dig. Margareth, jag älskar Bahia.