Marisa Monte

Barulhino Bom, uma viagem musical
Marisa Monte är den nya Elis Regina och den nya Gal Costa läste jag i VARIGs flygtidning när jag flög in till Brasilien. Elis Regina är kanske lite att ta i, dit når ingen, men kanske Gal Costa. Fast Marisa Monte är en annan generation. Hon lutar sig lite mer norrut, påminner en del om de nordamerikanska sångerskor och kompositörer som producerar välgjorda skivor, jag tänker på alla från Carol King till Joni Mitchell. Hon arbetar tätt tillsammans med Arto Lindsay som skivproducent. Nu har hon släppt en dubbel-cd där det mesta materialet är från en turné. "Barulho bom" (=bra oväsen) heter den fast jag vet inte om jag håller med. Jag menar så här. Marisa Monte är en underbar artist, men på scen verkar det som om hon tycker att måste ta i lite extra, skapa lite extra oväsen, och hennes styrka som artist försvinner.

Marisa Monte har gjort underbara skivor. Den föregående (Cor de rosa e carvão) älskar jag, det är den jag plockar fram när jag behöver tröst. Där finns några lågmälda kärlekssånger, som egentligen handlar om sviken kärlek. Paulinho da Violas: Dança de Solidão (ensamhetens dans) och hennes egen De mais ninguém (Bara min egen) rör mig direkt i hjärtat. Hennes tunna men exakta och sårbara röst gör dessa sånger till det bästa nya jag har hört i Brasilien. Dança de Solidão finns med även på den här nya cd:n men här har intimiteten försvunnit, känslan av att hon talar direkt till mig. Kompet drar på lite extra och själv försöker hon uttrycka lite extra, jag hör hon drar in luften mellan fraserna för ta i rejält.

Fast naturligtvis är det ingen dålig skiva, det är hon en alldeles en för bra artist för. Musikerna är duktiga och lyhörda, varje sång har en egen karaktär och jag lyssnar gärna. Det är nog snarare så att min förhoppningar är för stora. Så jag väntar med minst lika stora förväntningar på nästa skiva.
MARISA MONTE, BARULHO BOM, uma viagem musical, 8542112