Milton Nascimento

Campo Grande är det stora gröna centrala torget i Salvador. Redan en timme innan är det fullt. När konserten börjar är det på gränsen till panik. Det är inte konstigt. Milton Nascimento, en av de verkliga världsstjärnorna från Brasilien, gör en gratiskonsert för ett folk som normalt inte har råd att gå på hans konserter. Folk hänger och klänger överallt. Till höger om mig tränger sig en kö av folk fram mot värmens centrum, till vänster om mig söker sig några förskräckt ut från den fruktansvärda trängseln.

Scenljusen tänds och jublet bryter lös. Först ser vi åtta dansare i nåt som liknar arabiska medeltida dräkter. De lyfter händerna med trumpinnar mot himlen. Så hör vi den karaktäristiska ljusa falsettrösten, han är här. Trumpinnarna faller mot trummorna, dansarna dansar och musiken börjar. Helheten i föreställningen är dessa ettriga trummor, inte så mycket mjuka afrikanska utan snarare medeltida, tidlösa även om det nästan låter lite techno om dem. Föreställningen heter också Trummor från Minas. Minas Gerais är den delstat i Brasiliens inland som är Milton Nascimentos ursprung. Själv står han längst bak på scenen i en vit kaftan med guldtrådar inflätade i sin rastalockar, som en överstepräst. Han sjunger de melodier som man genast känner igen som hans, vackra och tidlösa. Under hans gamla hyllningssång till Beatlarna, "Para Lennon e McCartney" som är lite lätt rockig börjar publiken hoppa vilt fram och tillbaka och ett tag börjar jag bli orolig att nån skall bli skadad. Men folk ser lyckliga ut i alla fall, även om de verkar vara på väg att klämmas fast.

Sen sjunger Milton den sång som för mig kommit att handla om hans stora kris. För ett tag sen var han allvarligt sjuk, magrade kraftigt och ryktena gick. Det verkar varit en kombination av en existentiell kris och en fysisk sjukdom. Sången heter "O Rouxinol" (Näktergalen) och texten börjar:

Rouxinol tomou conta de meu viver, Chegou quando procurei, Razão para poder seguir. Quando a música ia e quase eu fiquei. Quando a vida chorava
Näktergalen tog hand om mitt liv, Kom när jag sökte, skäl för att fortsätta. När musiken gick vidare, och jag nästan blev kvar, När livet grät.

Nu är Milton Nascimento tillbaka till scenen med just den show vi ser och alla älskar honom. Plötsligt är det lugnare omkring oss och vi kan ägna oss åt musiken istället för att överleva. Vi får sjunga med i flera av hans underbara sånger som "Nos Bailes da Vida" (I livets danser). Sånger som det är gott att sjunga med i. Det är en generös show med dansarna som en skön blickpunkt. Som ett mellanting mellan korgossar och gycklare dansar de med, spelar på trummorna, sjunger, slår frivolter eller vinkar åt oss. Som härliga kontrapunkter till sången sjunger de en fjärde stämma som förstärker det vi hör.

Milton Nascimento är tillbaka och han behövs. Det behövs artister som förenar bra musik med ett direkt tilltal till publiken. Det behövs kompositörer som skriver texter med innehåll och melodier som man gärna gnolar när man går hem i den varma Bahianatten.