Under det så kallade Brasilianska undret för snart femtio år sen expanderade den brasilianska industrin och rikedomarna växte, men bara hos några få. Det finns till och med de som menar att man gjorde ett val då. Istället för att satsa på en industri som kunde tillgodose behoven hos de stora folkgrupperna satsade man på en industri för de rikas konsumtionsbehov. Vad som är klart är att Brasilien idag är ett av de länder i världen som har den ojämnaste fördelningen av inkomsterna. Det talas till och med om att världen håller på att brasilifieras, vilket betyder att en liten del lever på en mycket hög nivå, medan de stora massorna lever på svältgränsen. Brasilien kan också ses som en liten modell av vårt klot. Här finns de stora avgrunderna mellan rika och fattiga på global nivå inom ett och samma land. De utblottade lever grannar med dem som verkar ha obegränsade resurser. De stora skillnaderna blir tydliga när man lever sida vid sida. På ett sätt kan man säga att vi i Sverige delar villkoren med de rika i Brasilien.

Det var också under det brasilianska undret som de stora slumstäderna kring Brasiliens storstäder - favelorna började växa ohejdat. Det berodde på att jordbruket moderniserades och att många fick lämna sina arbeten på de stora godsen. Men det skedde också en process där småbrukare antingen genom våld eller genom att hamna i skuld måste lämna sin jord. Det märkliga är att det som arbetslös är lättare att överleva och hitta mat till sin familj i staden än på landet. Men favelorna blev i praktiken en fälla för de fattiga. Arbetslösheten var hög och det var drogerna och kriminaliteten som fick makten, i brist på andra alternativ. Favelorna var egentligen ockupationer. De som kom från landet hade inga möjligheter att hitta en bostad eller betala hyra. Därför ockuperade de områden där ingen bodde och byggde sina hus där. I Rio var det på de vackert belägna kullarna som det fanns mark där ingen bodde och det blev på ett sätt lite pittoreskt att bo med utsikt över havet, men verkligheten var mycket hårdare. Favelorna styrs numera av olika narkotikaligor och har på flera sätt blivit ett hot mot den bestående makten, men kanske inte på ett sätt som leder till någon positiv förändring. Fast numera finns det exempel på grupper som försöker använda sig av MSTs teknik och ideologi för att skapa en förändring, de kallas de taklösas rörelse, Sem Teto.

De brasilianska slumstäderna är inte unika i världen, överallt i den tredje världen finns liknande områden runt storstäderna. Fattiga som lämnar landet söker sig till städerna i hopp om arbete och överlevnad. Där blir de en väldig reservarmé av vilka några får arbete i industrin, men där de flesta egentligen bara har funktionen att hålla ner lönenivån. En intressant fråga är hur det skall kunna skapas arbete åt alla dessa. Vår industri blir alltmer mekaniserad och behoven av arbetskraft minskar. De här mängderna av folk behövs inte, annat än möjligen som konsumenter om de nu har något att konsumera för. Skulle de få sina behov tillfredsställda på samma nivå som vi lever i Sverige skulle det behöva flera nya jordklot för att föda oss. Detta verkar vara ett problem som vårt nuvarande ekonomiska system har svårt att lösa. De utslagna i tredje världens städer verkar inte ingå i den ekonomiska kalkylen

I de brasilianska slumstäderna överlever man på det man kan. Den informella sektorn är enorm. På bussarna passerar en strid ström av män som säljer allt upptänkligt, telefonkort, lim, choklad, pennor. Förtjänsten kan inte bli stor om man säljer telefonkort med en vinst på 50 öre på varje kort, men det hjälper till att hålla den värsta misären och hopplösheten borta. I nästan varje hus finns det en liten affär med högst varierande sortiment. Många av kvinnorna arbetar som hembiträde eller städerska åt de rika. Det är inte konstigt att de flesta familjer i medelklassen har en hemhjälp när månadslönen ligger under 1000 kronor.

Den sociala situationen i slummen är naturligtvis dålig. Hälsovården är ytterst dålig, nåt som heter socialvård existerar knappast. Den offentliga skolan arbetar med små resurser. Eleverna går i treskift, klasserna är stora, lärarna är dåligt betalda och har ofta flera olika arbeten. Ofta uteblir de från skolan. Det mest tragiska är att det inte verkar finnas någon väg ut från slummen, den är en återvändsgränd.

Det här leder till en situation där våldet växer. Medelklassen bor ofta i nåt som kallas "condominios fechados". Det är ofta höghus med galler runt tomten och beväpnade vakter vid grinden. Längst ner finns en "playground" där barnen leker. Där finns ofta pool och mycket leksaker, men barnen måste hållas därinne. Det är härinne man firar sina fester. Gatan är för farlig. Allt detta leder till en rädsla och en främlingskap som ytterligare ökar klyftorna mellan klasserna.

Gatubarnen i Brasilien är något som man ofta hör talas om. Det har spritts uppgifter i Sverige om att det finns 10 miljoner gatubarn i Brasilien. Om gatubarn definieras som barn som sover på gatan och förlorat kontakten med sin familj är det en grovt överdriven uppgift, då rör det sig om högst 50 000. Brasiliens verkligt stora problem är de barn som lever i slummen, med otillräcklig skola, svaga familjer och som riskerar hamna i droger och kriminalitet. Där kan man kanske tala om 10 miljoner och det är där enorma insatser behövs. Naturligtvis är det fruktansvärt med barn som helt lever på gatan, men det allra viktigaste måste vara att se till att de inte hamnar där, därför är arbetet i slumkvarteren, favelorna så viktigt.

Det finns ändå positiva saker som händer. Ett av de mera framgångsrika instrumenten är den så kallade skolpengen, som inte alls liknar vår svenska skolpeng. Den fungerar så att fattiga familjer får ett mindre bidrag om deras barn går i skolan. Det får tre effekter. För det första går förhoppningsvis barnen i skolan, vilket i sig är bra även om skolan är dålig. För det andra driver de inte runt på gatorna, där de riskerar att hamna i droger och kriminalitet. För det tredje får familjen lite resurser så att det blir enklare att behålla barnen i hemmet. Är familjen fattig, kanske med mamman som enda försörjare, har hon mycket svårt att hålla ihop familjen, bland annat för att det inte finns mat hemma. Skolpengen introducerades för av vänsterpartiet PT men har spritt sig till många kommuner. Det är kanske det första exemplet på socialpolitik i Brasilien. Det löser inte de grundläggande problemen med fattigdomen, men är kanske ett första steg. Det som verkligen kan förändra situationen är den typ av arbete som MST gör, när folk blir medvetna om sin situation och försöker förändra den.

Men varför försöker de fattiga inte förändra sin situation, varför röstar de på reaktionära politiker, som ofta är helt korrumperade. Det finns en politisk kultur i Brasilien som kallas klientelism. Den har grunden i slavsamhället, och syns tydligast på landsbygden. Många inflytelserika politiker i Brasilien är stora jordägare, som har ett paternalistiskt förhållande till småbönder och lantarbetare. Det gäller att hålla sig väl med makten, annars vet man inte vad som händer. Inför valet delar man kanske ut skjortor, cyklar eller andra presenter, det kan ofta röra sig om rent röstköp. Men det grundläggande är att man är rädd att stöta sig med dem som har makten. I staden ser det ut på ett liknande sätt, politiker lovar att bygga vägar, skolor, avlopp eller parker om man röstar på dem. Ofta har de brasilianska politikerna faktiskt möjligheten att styra resurser efter sin egen vilja. Det finns numera att intressant sätt att undvika detta röstköp. Med start i Rio Grande de Sul har man börjat tillämpa något som kallas orçamento participativo, deltagande budget. Genom denna är det innevånarna själva som bestämmer hur pengarna fördelas. Förutom att bekämpa klientelismen, motverkar den korruptionen och ökar det demokratiska deltagandet.

Globaliseringen slutligen, vad har den egentligen att göra med de jordlösa och Brasiliens fattiga. Globalisering är egentligen ett ganska suddigt begrepp. Det enklaste är kanske att tala om USAs och kanske även Europas dominans. Ett exempel är jordbrukspolitiken. Det som håller på att hända är att många av Brasiliens småbönder håller på att slås ut av import av billiga livsmedelsprodukter, som subventioneras i sina ursprungsländer. Frihandelspolitiken tvingar Brasilien att ta bort sina tullar, varför småbönderna som inte subventioneras i Brasilien slås ut. De tvingas istället till arbetslösheten i storstäderna. Det finns absurda exempel från Afrika där billiga jordbruksprodukter från USA slagit ut de inhemska bönderna med hungersnöd som resultat.

I Brasilien diskuteras just nu ett förslag från USA som kallas ALCA, ett frihandelsavtal mellan USA och Latinamerika. Fast det är inte helt jämlikt. I praktiken förbehåller sig USA rätten att behålla sina subventioner. Resultatet kommer att bli att inte bara jordbruket utan stora delar av den brasilianska industrin slås ut av amerikanska företag. För att USA skall erövra nån futtig procent extra av världsproduktionen kommer miljontals småbönder att behöva lämna sin jord. Amerikanska företag kommer att gå in och ta över till och med den kommunala servicen. Just nu diskuteras det upprört i Brasilien att landets vattenresurser håller på att säljas ut.

Brasilien har liksom många andra länder i drabbats av Världsbankens och Internationella Valutafondens (FMI) krav. Det har i praktiken betytt stora nedskärningar på det sociala området. Brasiliens utlandsskuld, som härstammar från militärdiktaturen är enorm och den hindrar viktiga satsningar. Den folkliga opinionen mot dessa krav är mycket stark och FMI är mycket impopulär i Brasilien.

Frågor:

Finns det klientelism i Sverige, liknande bindningar mellan politiker och väljare

Upplever du i ditt vardagliga liv att du lever i en rik del av världen med murar mot de fattiga.  Läs en personlig reflektion

Hur skulle du vilja beskriva Nords relation mot Syd, globalisering, imperialism, rättvist

Vad tror du skulle hända om hela jorden levde på samma nivå som oss i Sverige.