Bland det första som den nya militärregeringen införde 1964 var en lag om jordreform. Fast man hade krossat bondeligorna kände man sig ändå pressad av de krav som kom från lantarbetarna. Revolutionen på Kuba 1959 kändes också som ett hot. Fast det som hände var ingen jordreform. Istället för att fördela jorden sökte man istället ny jord i Amazonas. Det genomfördes stora kolonisationsprojekt, där djungeln revs upp. Många lantarbetare flyttade från södra Brasilien, men resultatet blev ofta  misslyckat. Det var inte så lätt att lära sig odla i en ny miljö. Ofta hann storgodsägare före och tog hand om marken. Dessutom fanns ju den ekologiska aspekten med att förstöra regnskogen. Många vände därför tillbaka. Det dök också upp andra problem, för det var inte alltid som jorden inte hade ägare. Många av dessa små jordägare tvingades bort från sin jord. Det var i samband med detta som CPT (Comissão Pastoral da Terra) uppstod i den progressiva delen av den katolska kyrkan för att stötta dessa småbrukare.

När militärdiktaturens ekonomiska politik blev alltmer misslyckad och utlandsskulden ökade började deras grepp om Brasilien försvagas. På flera håll började jordlösa lantarbetare att göra spontana jordockupationer under slutet av 70-talet. De fick stöd av CPT som såg till att samla de olika grupperna till gemensamma möten. Efterhand ledde dessa möten till att MST bildades 1984, den första kongressen hölls 1985. Efter hand som rörelsen växte och militärens grepp över Brasilien släppte ledde de jordlösas aktioner till ett tillägg i konstitutionen 1988. Där bestämdes att jord som inte fyller "sin sociala funktion" skall användas till jordreformen. Det är ett intressant begrepp. Ofta handlar det om att jorden inte brukas, men det kan också handla om att den missköts, att man inte betalar skatter eller att det finns slavliknande förhållanden för arbetskraften. MST brukar också hävda att jorden inte får misshandlas ur en ekologisk aspekt.

I början fanns rörelsen endast i de sydliga delstaterna i Brasilien, men ganska snabbt spreds den till övriga Brasilien. Nu finns den organiserad i 23 delstater. MST är en mycket välorganiserad rörelse med en stark struktur. Det finns en nationell ledning utsedd från delstaterna, och varje delstat har en ledning, som har sin grund i olika regioner som i sin tur består av lokala föreningar organiserade i acampamento och assentamento.

Hur sprider sig då rörelsen vidare? Gången brukar vara så här. MST bjuds in till ett område av en fackförening, en katolsk församling eller någon annan grupp. Då skickar MST några aktivister till området. De håller möte med de intresserade, förklarar varför man måste kämpa för jord att bruka och hur det går till. Jordreformen finns i lagen, men det krävs att man trycker på regeringen för att något skall hända. Det organiseras en grupp av jordlösa som börjar förbereda sig. Samtidigt letar man efter jordegendomar som är lämpliga att ockupera. När man är klar med detta bestämmer aktivisterna an dag för ockupationen, som är hemlig av säkerhetsskäl. På mötet den kvällen får alla frågan: Är det dags att ockupera? Blir svaret ja får de en kort stund att gå hem och hämta sina saker. Sen körs det fram lastbilar och man hoppar upp på flaket. Ännu vet man inte vart man är på väg. Ockupationen görs oftast en fredags eller lördagskväll och man kommer fram någonstans vid midnatt. När solen går upp börjar man genast bygga sitt läger, så att det skapas ett faktum. De klassiska tälten byggs av pinnar och svart spännplast. De är varma om dagen och kalla på natten och det regnar lätt in. Men oftast lever folk en sådan desperat situation att man accepterar detta liv i några år i väntan på något bättre i framtiden.

Organisation är mycket viktigt och familjerna delas nu in i grupper om 10-20. Varje grupp väljer sin koordinatör, som sedan blir lägrets ledning. Det är dessa grupper som är kärnan i hela verksamheten, det är här skolningen, diskussionerna och organiseringen sker.

Dessa läger kallas acampamento. Det första man gör är att man kräver av INCRA, det organ som ansvarar för jordreformen, att jorden skall inspekteras för att se om den fyller kraven för att ingå i jordreformen. Det som ofta händer samtidigt är att jordägaren går in med en begäran till en domstol om att de jordlösa skall avhysas. Det får de oftast, även om det ibland kräver lite mutor. Då kommer polisen och säger åt dem att flytta. För det mesta går det lugnt till, men ibland blir polisen våldsam. Men efter någon dag kommer de jordlösa ofta tillbaka, och det blir kanske en ny order om avhysning. Detta blir nu ett intrikat politiskt spel på det lokala planet. Oftast är folkopinionen på de jordlösas sida och det är den som till slut kan ge dem rätten. Om INCRA godkänner att jorden skall användas köper man så upp jorden av jordägaren. Betalningen är god och eftersom jorden inte brukas är det egentligen inte ett mysterium att det inte går enklare.

När jorden har köpts upp blir lägret ett assentamento, ordagrant en bosättning. Nu börjar det stora äventyret. Det gäller att skapa ett fungerande samhälle, ofta med flera hundra familjer. Det viktigaste förutom att bruka jorden och bygga riktiga hus är att se till att det finns en fungerande skola och sjukvård. Det är ofta dessa behov som förvägras de fattiga i Brasilien och där finns kanske också vägen till ett bättre liv. Dessa assentamento är egentligen stora politiska skolor. Det är här man lär sig ställa krav mot de lokala politikerna. Det är här man skapar medvetandet och lär sig förstå hur Brasilien fungerar.

MSTs stora bidrag sägs ofta vara att man hittat en metodik för att organisera de marginaliserade och få dem att hamna i ett politiskt sammanhang. I början följer man vissa enkla principer för att få de jordlösa att komma in i organisationen. Efter hand får de allt större självständighet och beslutar själva om hur de vill fungera.

Själva jordbruket kan fungera på olika sätt. Man kan odla individuellt eller kollektivt. Erfarenheten säger att det är i kooperativ form man får det lättast att överleva, man kan samarbeta och få en sån kraft att man kan klarar sig. Det gäller inköp av maskiner, stöd av experter och inte minst distributionen av produkterna. Men traditionen bland småbönderna är mycket individuell och den är det svårt att bryta med. Enligt lagen om jordreform skall man nu få resurser att bygga hus, skapa en infrastruktur och lån till maskiner och utsäde. Men eftersom MST växt i styrka har regeringen känt sig alltmer hotad, vilket gjort att man blir allt mer ovillig att ge dessa resurser. Därför fortsätter kampen även nu och de jordlösa genomför många manifestationer till den lokale borgmästaren eller till olika organ i de större städerna.

I assentamentot äger man inte sin jord. Den ägs fortfarande av staten och det är så MST vill ha det. Jorden tillhör alla säger man. Nu försöker regeringen påhejad av Världsbaken att ändra på detta. De vill att varje lantarbetare istället skall köpa sin egen jord. Förutom att det bakom detta ligger en ideologisk ståndpunkt ingår detta i en plan för att försvaga MST. Lyckas man bryta sönder de olika assentamentos förlorar MST sin organisatoriska styrka och regeringen känner sig uppenbarligen mycket hotad av MST. Man vill bryta sönder kooperativen trots att det visat sig att detta är den bästa chans man har att överleva. Men nu verkar det viktigaste inte att vara jordreformen skall fungera utan att MST förlorar sin styrka.

MST har visat sig ha en mycket stor förmåga att organisera och genomföra aktioner. Det har genomförts flera stora marscher genom Brasilien, som har blivit viktiga symbolhandlingar och väckt uppmärksamhet. Ofta har man gått till städerna och ockuperat INCRAs lokaler eller banker. Bankerna har fått resurserna att betala ut lån, men de föredrar att sitta på pengarna själva.

Kärnan i MST är militanterna, på svenska skulle vi nog säga aktivisterna. De är ofta ganska unga, det finns exempel på 17åringar som ansvarat för ockupationer, men oftast är de i 30-årsåldern. Dessa aktivister lever dygnet runt för rörelsen. De reser runt landet, organiserar ockupationer, aktioner och studier och verkar ha en nästan obegränsad arbetskapacitet. Det är inte alltid lätt för dem att organisera 60åriga lantarbetare med en lång livserfarenhet, men efter hand får de oftast respekt med sig för sin hängivenhet.